F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8/95

Det är tveksamt om Fabius-Gayssotlagen är tillämpbar på annat än åsikter som avviker från Nürnbergtribunalens. För att komma åt dem som stör franska regeringens verklighetsbild, eller kan kasta ljus över dess cyniska politik i övrigt, används en gammal presslag från 1881. Med den har man stoppat tryck av nazistisk och antisemitisk karaktär, men sedan något år också tidskrifter som står FIS nära.
När franska inrikesdepartementet den 17 augusti belade 512 exemplar av "Vitbok över förtrycket i Algeriet" med importförbud gick man ett steg längre än vanligt. Boken innehåller cirka tusen vittnesmål över hur en allt mer frustrerad regim låter sin polis mörda, tortera och fängsla sina undersåtar.
Vittnesmålen avviker inte från andra vitböcker över brotten mot de mänskliga rättigheterna i Algeriet. Det som gjort boken omöjlig i Frankrike är urvalet av offer och förordet på 18 sidor. Där tar nämligen den algeriska människorättskommitté som sammanställt och gett ut boken i Schweiz, ställning för det algeriska folkets rätt att välja FIS och mot statskuppens junta. Den fördömer inte våldet från algeriska civila, militanta algerier med islamiska sympatier, och tar inte heller med vittnesmål om deras våld. Naturligtvis är det inte objektivt; men är det rätt?
Ingen har ifrågasatt sanningshalten i vittnesmålen. Franska inrikesdepartementet anser den ändå vara olämplig: den kan störa den allmänna ordningen(?). Man vrider och vänder på tomma argument som om man inte kunde bestämma sig från vilken sida de ser tjockast ut. När man inte kommer åt texten anklagar man den anonyma författarkommittén för saker som skulle sakna relevans även om det är sant. De är hemliga FIS-medlemmar som lever i exil i Schweiz och inte i Algeriet som de hävdar. De är identiska med dem som skickar videopropaganda! Schweiziska inrikesdepartementet sägs ha varnat sina franska kolleger för "denna farliga grupp".
Franska inrikesdepartementet menar att boken utgör "en verklig fara" och "Där finns en underliggande antifransk ton, men det är framförallt en så våldsam anklagelseskrift mot den algeriska regimen att det kan uppfattas som en uppmaning till hat". Idel luft alltså.
För att förstå problemet måste man åtminstone känna till de senaste årens tilltagande elände. Våldet kom på riktigt till Algeriet den 11 januari 1992 när en statskupp upphävde FIS valseger. Den dagen tvingade en grupp generaler landets president, Chadli Benjedid, att avgå. Innan dess skapade de ett totalt maktvakuum genom att få honom att upplösa parlamentet. Fem personer utnämnde sig själva till medlemmar i ett högsta beslutande råd. Den förklarade undantagstillstånd den nionde februari efter att ha stängt FIS partilokaler, satt dess tidningar under bevakning, och arresterat dess valarbetare.
Undantagstillståndets lagar legaliserar retroaktivt redan utförda, godtyckliga arresteringar. De legitimerar också nya arresteringar. 10 000 algerier sätts i koncentrationsläger i Sahara. Bland dem finns 50 parlamentariker, 800 borgmästare, och 4000 fullmäktigeledamöter. Det finns ingen tidsgräns för hur länge de kan sitta där utan åtal eller dom. Den officiella versionen är att detta högsta beslutande statsråd efter en övergångsperiod på nytt ska rådfråga folket.
Frankrike säger sig vara neutral i den här konflikten men stödjer i realiteten juntan. Den antas rädda demokratin åt en lugnare algerisk framtid.

Vitbokens poäng ligger i att den just inte är neutral eller objektiv. Den tar ställning för folkets rätt att använda våld mot kuppmännens. Den här bokens cirka tusen vittnesmål, den första i en planerad serie, visar i hela sitt sneda urval hur ofta diktaturens våld slår blint. Den algeriska poliskåren är ett mycket trubbigt instrument. Den är mycket trubbigare än den borde vara. Regimen vet att den inte har något förtroende bland allmänheten och använder polisen till att sätta skräck i hela befolkningen i stället för att låta den göra kirurgiska mot dem som aktivt ifrågasätter deras maktmonopol.
Tvärtemot den gängse bilden visar vitboken upp en terror som drabbar alla, oavsett ålder, kön, socialklass eller politisk åskådning. Den berättar om 18 000 fängslade algerier som sitter om tio i celler som byggdes under kolonialtiden för att rymma två eller tre. Den berättar om ställen som polisskolan i Chateaunuef, som av offren lär kallas "Tortyrens högre lärosäte". Det är en skrämmande bild av dagens Algeriet som visas fram. Tortyren har institutionaliserats. Metoderna är praktiskt taget de samma från det lilla kvarterskommissariatet till polisskolan i Chateauneuf. Den långa listan av tortyrmetoder innefattar bland annat elchocker, avslitna naglar och bränning med cigarretter. Tortyren ska skrämma upp befolkningen och tvinga fram falska bekännelser.
Under undantagstillståndet har specialdomstolar inrättats. Rättsväsendet i Algeriet har alltid fungerat som alibi åt den politiska makten. Efter statskuppen har det tagit nya proportioner med specialdomstolarnas införande. Dessa ska bekämpa "subversiva element och terrorism". Enligt den franske advokaten Jaques Vergés påminner de om de domstolar som Vichyregeringen införde för att bekämpa den franska motståndsrörelsen under den nazistiska ockupationen. Dessa domstolar, inrättade efter det att författningen satts ur spel, har hittills dömt 1070 människor till döden.
En gammal företeelse som sedan mitten av 1994 blivit allt vanligare är de summariska avrättningarna. Vittnesmålen visar att det oftast drabbar algerier från fattigare kvarter under någon av polisens nattliga razzior. Oftast avrättas de som är kända för sina sympatier med islamiska rörelser eller anhöriga till någon som förgäves söks av säkerhetstjänsten. Andra offer är mentalsjuka utan bostad. Sedan några månader verkar det som om folk godtyckligt avrättas som hämnd för de upprorsmän regimen inte kommer åt.
När det gäller brott mot de mänskliga rättigheterna är vi alla överens: det är vi emot. Ändå är det alldeles uppenbart att vi är emot dem olika mycket beroende på land och omständigheter. Chile och Polen hade lätt att få den internationella opinionen på sin sida. Andra problemländer har inte fått lika stort utrymme i medier och medvetande.
Från Algeriet berättar våra medier om "fundamentalisternas" mord på akademiker och intellektuella. Om landets allt hårdhäntare tag mot dessa "terrorister". Men våldet och dödandet sker inte mellan militärer som vill rädda Algeriet åt den västerländska demokratin och fundamentalister med medeltida ideal. För det beslutande stadsrådet i Algeriet hägrar ingen demokrati. Det var de som avbröt den demokratiska processen. Deras medel ska inte helga andra medel än makten för maktens egen skull.
I Algeriet vinner bara juntan på att man fördömer allt våld lika och det är bara juntan som tjänar på att urvalet av brott mot de mänskliga rättigheterna är "objektivt": deras legitimitet bygger på att vi finner dem vara ett nödvändigt ont bland lika goda kålsupare. Deras medel förväntas ha ett gott syfte medan troende muslimer förväntas ha våldet i sig som mål. Rapporter som vägrar att ta ställning till vem som har rätt att bruka våld, vem som borde ha våldsmonopol, är bara förment objektiva och hjälper juntan att sitta kvar vid makten.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8/95

---