F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 8-9/97
i n t e r n e t u t g å v a n
Frågan är alltså inte om framställning och spridning av barnporr ska tillåtas - det anser ingen - utan om därtill själva innehavet av sådan porr ska bestraffas. Då står idéerna bakom 1949 års tryckfrihetsförordning, TF, i vägen.Först bör slås fast att debatten gäller innehav av videofilmer som dokumenterar verkliga sexuella övergrepp på barn. Böcker/tidningar med sådant innehåll har i praktiken inte getts ut sedan 1970-talet, då det var lagligt. Att barnporr kan spridas internationellt med datorkommunikation är ett reellt problem, värt en egen artikel, men eftersom lösningen i vart fall inte ligger i svenska grundlagsreformer lägger vi det åt sidan.När larmen gick om barnporrhärvor, tycktes man stå inför en ovanligt svår intresseavvägning.Produceras barnporrfilm för en marknad sker alltså sexuella övergrepp på barn för "konsumenters" räkning. Genom att kriminalisera ägandet av sådan videofilm kanske åtminstone några konsumenter skulle bli avskräckta, efterfrågan skulle då minska och därmed de för produktionen nödvändiga övergreppen?Nackdelen vore att man knäckte TF:s censurförbud. Hos den medborgare som inte gjort något brottsligt har man hittills inte kunnat beslagta information. Sådana beslag skulle innebära en möjlighet för staten att hindra spridning av information, dvs en möjlighet till förhandscensur.Vi har i Sverige under lång tid principfast hållit på censurförbudet. Inte ens för uppgifter av stor betydelse för rikets säkerhet har ägande varit förbjudet. (Att aktivt försöka komma över sådana uppgifter är däremot spioneri.)Barnporrutredningen tillsattes och började med att kolla fakta. Det visade sig att nyhetsrapporterna ljugit. De omskrivna beslagen hade mest bestått av vanlig hårdporr, dvs vuxnas övningar ur gynekolog-perspektiv.Sammanlagt har polisen under 16 år funnit ca 1.000 videofilmer med barnporr. En närmare analys av dessa visade att de rymde ett litet bas-material som klippts samman i olika variationer. Utöver några gamla super-8-filmer från 70-talet - när barnporr faktiskt var tillåten - fanns 43 "situationer" på videofilm. En "situation" kan rymma flera övergrepp, men inblandade vuxna/barn är desamma. 43 situationer på 16 år - från hela världen.Mängden, innehållet och den tekniska kvaliteten på materialet visar att det inte existerar någon "produktion" för en "marknad".Förklaringen till att det finns så litet barnporr är enkel. Visserligen förekommer det att pedofiler filmar sina övergrepp - men de är sällan så korkade att de gör kopior och sprider dessa bevis på brott. Så fort en kopia når utanför kretsen av hängivna pedofiler åker gärningsmannen fast. Av de 43 situationerna har två identifierats som svenska. I båda fallen har männen dömts för övergreppen.När pedofilen själv filmat sitt övergrepp, bara för att kunna återuppleva det i efterhand, är det inte "barnporr" i lagens mening. Eftersom gärningsmannen har kommit i besittning av filmen genom att begå brott ska den utan hinder av grundlagen tas ifrån honom och användas som bevis.Det argument för att knäcka TF:s princip om censurförbud som tidigare anförts höll alltså inte. Det spelade nu ingen roll. Tillräckligt många politiker hade redan tvingats, av upphetsade nyhetsreportrar, välja mellan att kräva innehavsförbud och att hängas ut som pedofilernas vän. Trots barnporrutredningens fakta-underlag var innehavsförbud det enda "politiskt möjliga".Om innehavsförbud nu är motiverat för barnporr är det rimligen motiverat i en lång rad andra fall, t. ex. av hänsyn till rikets säkerhet. Innehavsförbud har blivit en lämplighetsfråga. Censurförbudet är knäckt.När det ursprungliga argumentet för innehavsförbud visade sig ohållbart måste något nytt användas. Man hittade ett som onekligen har moralisk styrka.Innehavsförbud syftar till att skydda barnen på filmerna från fortsatta kränkningar i form av att filmerna visas på nytt och på nytt. Så långt möjligt bör man lindra de drabbade barnens lidande. Om detta goda har ett pris fordras dock en avvägning: vad får man? vad förlorar man?Det ligger ingen cynism i att göra sådana avvägningar. Vi tvingas ständigt till dem. Lade vi mera pengar på trafiksäkerhet eller akutsjukvård skulle många människoliv räddas, men vi väljer att använda pengarna till annat. Bara i Walt Disneys värld är handlingar 100 procent goda eller 100 procent onda.Vad får man? Vi talar om - såvitt vi vet - fyra svenska barn. (Två av dem har filmats sovande medan en man onanerar intill dem. Även detta är förstås en kränkning, om än mindre grov.) Dessa barn vet1) att de har utsatts för sexuellt övergrepp,2) att det har filmats, och3) att filmen sprids i världens dolda pedofila nätverk. Detta måste barnen alltid leva med. Ett innehavsförbud kan i bästa fall förmå några av de själsligt störda "konsumenterna" att avstå från att äga filmen. Vidare kan polis/domstol komma att bestraffa fem eller tio svenskar för innehav av en kopia. Så begränsad är, realistiskt sett, vinsten med ett innehavsförbud.Vad förlorar man?1949 års TF präglas av de svenska erfarenheterna under kriget. De sade, sammanfattningsvis, att en fri debatt och en fri kunskapsspridning i oroliga tider fordrar starka och principiellt tydliga hinder mot statliga ingrepp.Vi skriver inte regler om yttrandefrihet för att de ska skydda oss efter ockupation eller militärkupp. Då är grundlagsgarantier inget värda. Vi skriver reglerna för demokratiskt tillsatta styresmän. Per-Albins samlingsregering hade inga totalitära ambitioner. Den sökte tysta antinazister av rädsla för Tyskland. Den trodde att Sverige lättare kunde hållas utanför kriget om sådana som Segerstedt och Nerman tystades. Den trodde att den gjorde gott.Av detta lärde 1949 års grundlagsfäder att inte bara förhandscensur i traditionell mening måste förbjudas, utan därtill varje statlig åtgärd som kan hindra/försvåra att en tryckt skrift - på grund av sitt förväntade innehåll - skapas och sprids. Det förväntade innehållet må vara hur vidrigt eller farligt som helst. Först efter spridning får rättsliga åtgärder vidtas.Censurförbudet förutsätter att medborgarna inte kan fråntas information - text, bilder, film, etc - som de kommit i besittning av med lagliga metoder. (Den som stulit information ska naturligtvis fråntas stöldgodset.) En statlig rätt att frånta människor information är en statlig möjlighet att hindra publicering av den.Men varför tål just denna princip inga undantag? "Informationen" är ju endast videofilmer med riktiga sexuella övergrepp på barn? Kan det undantaget verkligen missbrukas för att hindra viktig informationsspridning?Svaret, sagt i förbigående, är: Bara om man tänker sig det värsta fallet. Det filmade övergreppet begås av t. ex. en åklagare eller en polis - som då kan använda lagen för att undanröja bevis. Det är överhuvudtaget en dålig idé att förbjuda allmänheten att inneha bevis på brott, eftersom det därmed kan te sig riskabelt att hjälpa polisen eller att fungera som meddelare till massmedia.Men faran för missbruk är inte det starkaste argumentet mot innehavskriminalisering. Värst är att skyddet för yttrandefriheten förlorar sin inre logik. Man kan inte öppna en lucka i censurförbudet när staten vill göra lite gott - känslomässig lindring för ett fåtal barn - men vägra öppna en ny lucka när staten vill göra mycket gott - värna rikets säkerhet. En så skev konstruktion håller inte i längden.Antingen godtar man att luckor får öppnas i censurförbudet när staten vill göra gott, eller också godtar man det inte.Hur chockerande det än är att se utdrag ur den vidrigaste barnporren, får inte känslan blockera förnuftet. Vad är viktigt? Vad bör göras?Det viktiga är enligt min mening att minska antalet sexuella övergrepp på barn. Då är innehavskriminalisering av barnporr i stort sett verkningslöst. Även om man optimistiskt antar att innehavsförbudet skulle ha en viss bromsande effekt på den redan helt underjordiska omsättningen av barnporr, finns inget som talar för att de sexuella övergreppen därmed skulle minska.Det finns åtgärder - hårda tag mot pedofiler - som skulle ha verkan. Idag döms en vuxen man som förgripit sig sexuellt på ett barn i normalfallet till fängelse. Där erbjuds han, men tvingas inte till psykoterapeutisk behandling. Accepterar han en behandling som inte får någon effekt, släpps han efter avtjänat straff. Statistiskt sett är risken mycket stor att han begår nya övergrepp.Varför inte utgå ifrån att vuxna män som förgriper sig sexuellt på barn är psykiskt sjuka? Till skillnad från flertalet andra psykiskt sjuka är de dessutom farliga för sin omgivning. Det enda rimliga vore att ta in dem för psykiatrisk vård och inte släppa dem förrän det står klart att de lärt sig kontrollera sina sexuella impulser.Varför driver inte Rädda Barnen, drottning Silvia, Lisbeth Palme eller kårerna av nyhetsreportrar och politiker krav på en sådan reform?En delförklaring är förstås mediernas behov av det spektakulära och upprörande. En kriminalpolitisk reform ger inte anledning att visa upp något chockerande - men det gjorde barnporren och därmed skapades ett "hett" nyhetsfält som nu bär skörd år efter år. Att medierna ofta (inte alltid) kräver yta men inte substans vet såväl lobbying-grupper som kändisar och politiker. De agerar därefter.För politikerna tillkommer dessutom svårigheten att den kriminalpolitiska reformen kostar pengar. Grundlagsprinciper kan däremot offras, de är gratis.
Barnporrutredningen föreslår något som rymmer en åtminstone symbolisk respekt för svensk yttrandefrihetstradition: all befattning med barnporr på video straffbeläggs utom när filmen har en ansvarig utgivare. (Någon barnporr med ansvarig utgivare har förstås aldrig hittats.)Den linje som fått i särklass mest mediautrymme är dock juridik-professorn Madeleine Leijonhufvuds, som hävdar att barnporr inte har med yttrandefrihet att göra. Alltså kan den kategoriskt "lyftas ur" grundlagen. Att ge lagstiftaren i uppdrag att välja vilka yttranden som har - respektive inte har - med yttrandefriheten att göra är förstås ett mer drastiskt traditionsbrott.
Datorpedofilen - inget för svenska grundlagsreformer
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 8-9/97
i n t e r n e t u t g å v a n
