F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 8-9/97
S e t t • L ä s t • H ö r t
Några som inte älskar oss
håller på att förändra vårt land
Maria-Pia Boèthius
Norstedtsläst av Hans Isaksson
Stödstrumpeprojektet var lagt på hyllan. Enligt utsago hade hon tagit time out från politiken. Väl nedstigen presenterade hon i vintras en samlingsvolym med uppsatser under rubriken Några som inte älskar oss håller på att förändra vårt land. Titeln är nästan det bästa. Den har hon lånat från Slas.Boèthius kallar dem stundom Imperiet. Hon tänker då i synnerhet på de moderna mediamogulerna, t. ex. Berlusconi, Stenbeck och Murdoch (Bonniers då?) och deras makt över människornas sinnen. Denna term har hon lånat av Dennis Potter. Även här tyder valet av mentor på omdöme.Utgångspunkten för hennes bok är journalisten som Imperiets fånge och beskyddare. Upplevelsen av att man sitter vid sin skrivmaskin och formulerar en våldsam anklagelseskrift mot tjuvsamhället - och på det papper som kommer ut ur maskinen får läsa en måttfull drapa som i stort sett är nöjd med det bestående, är en mardröm som hemsöker henne. Därför flykten från Expressen. Därför rymningen upp på alptoppen. Men det är svårt att rymma från sig själv. Hennes kritik må ha ett högt känsloläge - men är märkligt kraftlös. Kraftlösheten beror inte på något yttre tvång. Maria-Pia Boèthius har helt enkelt ganska måttfulla ståndpunkter.Själv anser hon tydligen sina ståndpunkter vara så radikala att hon på ett ganska tröttsamt sätt ständigt måste falla in i en kallakrigsterminologi. Dvs vad gäller oss som anser att socialismen är det minsta man idag kan begära om man skall ha en chans att upprätta en folkmakt värd namnet. Marx och Engels valde att kalla sin skrift kommunistisk i en tid då alla var "socialister". Detta för att inte komma i dåligt sällskap. Idag är alla "demokrater" - Kungen och Le Pen och Berlusconi och Murdoch och Gudrun Schyman och Boris Jeltsin och Calle Bildt. Känner Maria-Pia aldrig att hon någon gång kan vara i dåligt sällskap?Det som gör att man blir trött på hennes bok är dock inte hennes åsikter, det är den relativa ytligheten. Hon verkar själv ha varit trött när hon skrev den. Någon research har nog inte gått att genomföra uppe på alptoppen. Boken består till mycket stor del av hopklippta åsikter från auktoriteter, som hon i regel (i likhet med titeln och namnet på fienden) valt väl, åsikter som hon sedan liksom jag själv och många andra instämmer i. Dem kan man bättre läsa i original. På en punkt blir hon konkret - i sin upprördhet över det sätt varpå media hjälpte till att manipulera bort en känd socialdemokratisk kvinnlig karriärist (och småföretagarkollega) från makten. Då är hon som bäst, och då är jag minst benägen att dela hennes engagemang. Jag tycker nog att Maria-Pia Boèthius är en i ordets fulla och därmed tvetydiga bemärkelse respektabel skribent. Har hon verkligen sett efter ordentligt vad det stod på de papper som kom ut ur hennes Halda?
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 8-9/97
i n t e r n e t u t g å v a n
