Något att ta lärdom av hemma i Sverige? Plöja upp golfbanorna?

en ambitiös plan för att utveckla Bekal till en turistort med internationell standard. Planen har nyligen publicerats i olika tidningar. Omkring 300 hektar mark vid kusten mellan Chittari-färjan och Chandragiri har redan undersökts av de berörda myndigheterna.
Det kommer hundratals besökare för att se på den historiska fästningen och Bekals lockande kust, speciellt under sommaren. Bekal ligger vid byn Pallikars kust 12 kilometer söder om staden Kasargod i Kerala.

Ordet Bekal antas vara härlett från "Baliakulam" som betyder stort palats. Man tror att det har legat ett stort palats på platsen och Baliakulam har så småningom blivit Bekal.
I äldre tider var det vanligt att varje kungligt palats skyddades av en fästning, och fästningen i Bekal tros ha varit i bruk i början av Chirakkal-rajornas period.
Enligt South Canar Manual byggdes fästningen av Sivappa Naik av Bednore (1645). Den erövrades av Haidar Ali 1763 och efter Tippu Sultans fall införlivades Bekal i Engelska Ostindienkompaniets område.
Fästningen och fästningsområdet har nu övertagits av departementet för arkeologi och tillhör centralregeringen.

Ett område som sträcker sig omkring 9 kilometer bortåt från fästningens sydsida är ett viktigt område för fiske. Den viktigaste fångsten är räkor. Under regnperioden när sjön vid Keralas norra kust är svår kommer tusentals fiskare till och med från avlägsna fiskarbyar till detta område för att fiska eftersom havet fortfarande är lugnt här.
Under senare år har detta blivit ett stort räkfiskecenter i delstaten under monsuntiden mellan juni och september.

Detta ger ett inflöde på omkring 200 miljoner rupier i utländsk valuta till regeringen varje år. Förutom fiskarna finns tusentals andra människor som tjänar sitt uppehälle på andra närbesläktade verksamheter - som fiskförsäljare i stor och liten skala, lastbilsförare som fraktar fångsterna mellan olika platser, isframställare, lastare, tillfällighetsarbetare osv. - som är beroende av detta fiskericentrum.
Förutom fiskerinäringen finns jordbrukare som odlar tobak, kokosnötter och ris. Bekal har de till ytan största tobaksodlingarna i Indien.
I trakten finns olika religiösa och offentliga anläggningar. En fiskarbefolkning på nära 25.000 människor bor i mer än 2.000 hus kring fästningen.
Om planerna på turismen blir verklighet hotas mer än 400 hektar tättbebyggd och bördig mark av expropriering. Denna mark kommer därefter att överlåtas till stora multinationella företag.
Detta projekt tvingas i utvecklingens namn på folket. Människorna i området är rädda för att det i längden kommer att skada deras intressen till den grad att det inte går att reparera.

De flesta utländska turister kommer hit för att lära känna vårt sätt att leva, vår kultur och för att få se vårt lands förtrollande skönhet.
Konstgjorda simuleringar av deras eget sätt att leva och av deras kultur kommer definitivt inte att tillfredsställa dem. Turistindustrin växer och gör livet svårt för lokalbefolkningen. Den förstör också dess lokala identitet. Detta för att tillmötesgå eliten både i städerna och på landet. För deras skull inrättas moderna anläggningar för bekvämlighet och avkoppling. Och för detta får lokalbefolkningen betala ett högt pris.
Turismen framställs som det enda botemedlet mot alla våra problem. I verkligheten kommer turistindustrin istället att förvärra problemen. Olika studier har visat att en okontrollerad turism åstadkommer skador på miljön som är omöjliga att reparera. Den förstör bördig mark, stränder, vattentillgångar och bergsområden.

Vi kanske tjänar en del värdefull utländsk valuta på allt detta. Men till vilket pris? Olika studier visar att mer än det vi tjänar på turismen kommer att försvinna ut ur landet på olika sätt genom de multinationella företagen och andra aktörer.
När det gäller Bekal-projektet säger myndigheterna att den kan ge sysselsättning i stor skala. Medvetet döljer de det faktum att tiotusentals människor kommer att förlora sina arbeten när projektet börjar omsättas i praktiken. Omkring 25.000 fiskeriarbetare förlorar sina traditionella arbeten och deras familjer kommer att kastas ut på gatan. Ett stort antal bönder och jordbruksarbetare förlorar också sina arbeten.
En avhysning i stor skala får sina egna sociala återverkningar. Många offentliga institutioner som skolor och myndighetskontor, gemensamhetsinstitutioner som kyrkor, moskéer osv måste stängas. Det sliter sönder det normala livet i området.

Turismen förutsätter stora hotell och golfbanor. Våra risfält och tobaksfält måste ge plats för golfbanorna. För att underhålla dem måste vatten och andra värdefulla resurser pumpas in i stora mängder, och det leder till att lokalbefolkningen inte ens får dricksvatten. Den anhopning av sopor som ofta hänger samman med en intensiv turism är skadlig för folks hälsa och för miljön.
Goa och Kovalam i Kerala är avskräckande exempel på hur turismen kan fördärva människor och förstöra naturens helgd. Turistcentra innebär ofta en möjlighet för maffiaorganisationer som sysslar med narkotikahandel och prostitution att sprida sina tentakler bland lokalbefolkningen.
Därför är Bekal Samrakshana Samithi (Bekals skyddsrörelse) på krigsstigen. Nej till kommersiell turism.

Kerala. Foto: Gun Kessle

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6-7/96

---