F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

frågan om invandrarverkets utdragna behandlingstid av asylsökningar. Två till tre år är inget ovanligt, upp till nio förekommer som i fallet Chrisen Fernande i höstas.
Vad händer med de asylsökande under väntetiden? Hur lever de? Naturligtvis, inom givna ramar, olika. Men ett fall som 10-11 december i fjol var uppe i Stockholms Tingsrätt är antagligen inte ovanligt och innehåller element som alla asylsökande får känna av.
I september 1994 landar ett flygplan med den snart trettioårige Sebastian Rodolpho på Arlanda. Sebastian är emigrant från Kuba, ett land där t.o.m. tandkräm är en bristvara. Inspiration till det avgörande steget kom från lillebror Manuel, som sedan några månader väntat på uppehållstillstånd (också en syster finns här). Den kraftige Manuel omfamnar Sebastian vid tullen; nu får han spela rollen av storebror. Det är snart höst och i luften flyter en underkyla som är okänd på Kuba. I trädgårdarna längs vägen till mottagningscentralen i Karlslund hänger ljusa, uppländska äpplen.
Sebastian och Manuel är, med sin syster, en talrik syskonskaras katapulter mot framtiden. De har lämnat det sjunkande Kuba, bojkottat av sin gigantiske granne i norr och lämnat i sticket av en fjärran bundsförvant i öst.
Sebastian får inte en sådan svenskundervisning att han kan förstå eller göra sig förstådd. Ett språkglas skiljer honom från folket på torget och i snabbköpet, först i Karlslund, sedan i Waxholm, där han flyttar in i Manuels etta. (I tingsrätten, efter mer än 2 år, måste han ha tolk!) Ändå brinner han att få visa sina färdigheter; han har en energi som måste få banor och struktur - i samhället eller utanför.

Därför borde Invandrarverket fatta sitt beslut snabbt. På en vecka. Säg två - inte mer. Stanna eller åk. För mellan stanna och åk, om avståndet töjs ut, finns en värld. En immigrant slår snabbt rot även om det bara är luftrötter. Efter två år, i november 1996, fanns ännu inget beslut!
Sebastian hamnar alltså sedermera häleriåtalad i Stockholms Tingsrätt. Den 11 december 1996 vrider och vänder i ljuset från rådhusets magnifika fönster, som inte får öppnas på grund av flyktrisken, tre nämndemän och en rådman några obegagnade plånböcker "köpta" i Karlslund och finner den tilltalade skyldig.
Och givetvis måste invandraren följa svensk lag. Men vem har förestavat Sebastian svensk lag? Även om det finns en allmängiltig moral och ett samvete, inför vilket individen är ansvarig, är seder och bruk nationella. Det obetingade värdet betingas till verklighet i en viss kultur. Men Sebastian är ännu inte i detta land: han väntar på asyl. Under två års väntan har han funnit livsmöjligheter avsides, där han levt i en fattigdom enstaka gånger lindrad av sociala medel.

Varför har han inte lärt sig svenska? En rapport (febr. 97) på Skolverkets uppdrag från Centrum för tvåspråkig forskning vid Stockholms universitet visar att bara 27 procent av invandrarna i storstadsregionerna får godkänt i svenska för invandrare.
Vid ankomsten sammanförs asylsökaren med en handledare som informerar om de svenska spelreglerna: skyldighet att minst 5 timmar/dag bevista någon form av organiserad verksamhet, med mindre än indragna bidrag. C:a 50 procent av obligatoriet är svenskundervisning.
- Det är mycket vanligt, säger studiehandledaren Eddy Johansson på Invandrarverket Syd, att kubaner och andra spansktalande umgås med landsmän eller med svenskar som vill bättra på sin spanska. I datorn ser jag att Sebastians skolundervisning är lika med noll.
- Men han har ju fått pengar från Invandrarverket, säger jag.
- Visst. När han varit utan pengar har han registrerat sig i skolan vilket ger bidrag under ett par månader tills vi får veta att han uteblivit. Man måste ju kunna lita på folk.

Men bröderna Rodolpho bor i Waxholm och skolan ligger så avlägset som i Liljeholmen. Vilket inte är en ursäkt; skolket berodde ju på att något förtroende inte uppstått.
Och vad hände efter "mottagningscentralen" Karlslund?
Sebastian bodde bara en vecka på förläggningen och valde sedan "enskilt" boende på Soldatgatan i Waxholm. Ett kan en asylsökande kubansk katapult göra: affärer. En billig svensk kamera innebär en månads försörjning i Havanna. De sex guldkedjor som vid gripandet dinglar runt Sebastians hals motsvarar ett år.

Hösten 1996 slår narkotikaspan från Norrmalm efter ett tips till mot lägenheten och bryter en lång anonymitet. Poliserna finner vid nedslag 3,5 gram cannabis och en "joint" och Manuel åtalas för olaga narkotikainnehav. På bord och skåp ligger ägodelar som kan misstänkas vara stöldgods och åklagaren ger klartecken för husundersökning. Allt upptänkligt sopas ner i påsar. Bandspelare, kamera, namnplåtar, cd-skivor, berlocker, free-style, Walk-Man, elva armbandsur.
På frågan vad han ska med armbandsuren till svarar Sebastian:
- Ge till mina syskonbarn.
Hur har han använt sin tid?
- Skulle jag sitta i Manuels lilla etta? Jag har varit ute och rört på mig, samlat tomglas och sådant som kunde ha något värde. Plus ett och annat påhugg. När kungen fyllde femtio hjälpte jag till att resa ett tält.

Vid husundersökningen den 8 november anhölls Sebastian av narkotikaspan och hans väntan gick under besöksförbud in i en ny fas - väntan på åtal. Ett sådant ska väckas inom fjorton dagar varefter frigivning sker. Under häktningsförhandlingen ändrar domaren åtalsrubriken från narkotikabrott till häleri och narkotikaåklagaren anmodas att i vanlig ordning överlämna målet till en brottmålsåklagare.

Elva dagar går. Det är vinter, snön faller utanför fönstret. Advokat Lars Bergmark, som suttit och bläddrat i sina papper, ringer upp Norrmalmspolisen och undrar hur det går. Ingen känner till fallet. Slutligen gräver en kvinnlig polis fram handlingarna som kommit på avvägar och aldrig sänts till brottmål på Tingsrätten. (Orsaken är antagligen bristande resurser.)
Ny åklagare utses. Tre dagar, säger hon, är för kort tid. Den räcker inte för den nya förundersökning som måste inledas.

Här sitter nu Sebastian, efter två år. Det snöar utanför. Kuba är fjärran. Detta mellantillstånd - under åratal - är en katastrof både för den invandrade som vill bli invandrare och för de "bofasta" med sina seder och bruk och sitt språk vars vokaler kan likna uppländska äpplen en eftermiddag i september.
Efter en månad och två dagar i sin cell, kallas Sebastian Rodolpho till Stockholms Tingsrätt. Som jämförelse tar den här meningen ett par sekunder att läsa.

Den borgsalsstora bakdörren öppnas och följd av vakten tassar Sebastian in under den tunga kristallkronan och sätter sig vid advokaten. Han är samarbetsvillig; inte ens broderns högljudda obstruktion får honom att slå om. Sebastian har god kontakt med försvararen och tolken. Manuel är låst i hat. "Han är förmörkad", som advokaten säger i en stökig paus. Den ljusstråle som vänskapen till brodern är saknar medium att förmedla sig genom.
Under rättegången hänvisas till två förundersökningsprotokoll och den tilltalade måste för tredje gången besvara samma fråga. Åklagaren dissekerar därefter varje svar om ett köp som skett för upp till två år sedan. Förhören visar att Sebastian i samhällets periferi tillhört Västeuropas arbetslediga proletariat av infödda och expatrierade, en blandning av nomader och förortsbor.

Andra dagen sätter sig en ung kvinna i brokig ylletröja i vittnesbåset. Hon kommer från Södertörns polisdistrikt för att meddela utlänningsnämndens slutliga avvisningsbeslut. Kvinnan ser ut som en turistbroschyr; mycket närmare än så har asylsökaren på två år inte kommit svenskarna. Hon är som för nordbor en ostronfiskare i Karibiska sjön.
Vid förhandlingarnas avslutning rakar sig Sebastian i en paus och sitter under slutpläderingen och baddar hakan med kompress. Han ser hoppfullt mot nämndemännen, kanske också mot den snabbinkallade pensionerade rådmannen som haft svårt att hålla brodern i styr och till och med fått utrymma rättssalen. Bland åhörarna sitter en tyst kvinna med cendré-färgat hår, och en eldighet syns i Sebastians ögon när deras blickar möts. Åka tillbaks vill han inte. Vi som följt målet förstår att han inte längre är en katapult.

Domen lyder på det straff han avtjänat som anhållen och häktad, medan Norrmalmspolisen haft viktigare saker för sig (eller saknat resurser), samt utvisning till den 31 december 2001. Rätten dömer för häleri, till ett sammanlagt värde av ca 5.000 kronor, när varan är köpt "utanför en bar", "på ett diskotek", hittad "på gatan när jag samlade tomglas" eller när kvitton saknas. Manuel bötfälls; han beviljas, kanske delvis beroende på ett äktenskap med svensk medborgare i augusti, asyl.

Namnen är fingerade. Sebastian Rodolpho är utvisad. Gunnar Lundin var nämndeman i målet.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---