F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/97
j u b i l a r u t g å v a n
intervju av Crister Enander
Det blir tyst i luren. Rösten som sedan lång tid tillbaka har förmått ta sig in i djupet av våra hjärtan och blivit till en självklar del av vad vi tycker är Sverige, rösten som är så full av magi och vackra och kloka ord försvinner. Jag sitter med telefonluren i handen när jakten på almanackan pågår.Tystnaden avbryts då och då av ett stilla mummel på avstånd; ett mumlande som ju längre tiden går i stället börjar låta alltmer ilsket och snart är Astrid Lindgren rent ut sagt förbannad. Tiden går. Det dröjer allt längre och längre under det att det tydligt hörs hur papper vänds, lådor öppnas, skåpsdörrar smälls igen. Letandet är nu febrilt och smått aggressivt. Plötsligt lyfts luren igen.- Du måste verkligen tro att jag är galen, säger rösten när den åter kommit tillbaka. Men det är jag också.- Jag är alldeles galen! närmast halvskriker Astrid Lindgren nu och skrattet börjar bubbla upp inom henne och brister snart ut och är fullt av okuvligt jubel över att världen ändå finns och att allt i den inte är elände och mörker.Att säga att Astrid Lindgrens skratt är smittande blir enbart till en falsk och tom plattityd som inget säger eller förklarar. Ty hennes skratt kryper in under huden, det gör kroppen liksom varmare och lättare. Tankarna börjar omedelbart att röra sig fortare, med ökande hastighet. Verkligheten får ett skimmer som alldeles nyss inte fanns där. Som en dold och okänd ljuskälla i det allra djupaste mörker finns detta såväl förborgade som öppna skratt. Det dyker ofta upp i Astrid Lindgrens böcker. Det vet vi alla.Men när det strömmar och kluckar ur Astrid Lindgren själv är det ännu starkare; smått ofattbart och fullkomligt ogripbart i sin milda styrka och yttersta spefullhet. Ty det saknar sannerligen varken vass ironi eller den tunga börda som genomskådandets och klarsynens komik ger den människa som fått bära såväl sorgens ok som fattigdomens försörjningsplikter.Efter många och böljande diskussioner om de mest egendomliga ämnen och gemensamma bekanta hittar Astrid Lindgren till slut en ren och obefläckad dag i sin kalender. Då är jag välkommen, säger hon. Varmt och hjärtligt och utan några krångliga krusiduller eller konstrande krumbukter.Det är oförställdheten som är en av Astrid Lindgrens viktigaste ledstjärnor. Äkthet och en väl odlad närhet mellan intellekt och känsla.Själv befinner jag mig på en resa tillbaka in i detta fängslande land som är Lindgrenland. Min vägledare är nu inte längre min son. Hans ögon lyser inte upp vägen som så många gånger tidigare när Emilböckerna och "Bröderna Lejonhjärta" till slut föll sönder i ett oöverskådligt lösbladsystem som han själv minutiös höll ordning på, likt en sanningssökare som ruvade på sin största skatt. Han är nu i den mellanålder - tonåren kallas den - då Astrid Lindgren ligger långt nedanför fotbollens rullande och svettiga verklighet.Tillbaka till Astrid Lindgren kommer vi alla alltid senare i livet. Hon inväntar oss lugnt på bibliotekens hyllor och bokhandlarnas blanka diskar. Först möter vi henne som barn. Nästa gång som vuxna.Solen lyser starkt, nästan vasst. Jag står på Dalagatan och väntar på fotografen Leif Rune Jansson. Parken är fylld av människor som begärligt och lyckligt lapar i sig de värmande strålarna. Likt katter letar upp bästa värmekällan har alla dessa människor tagit sig ut till den efterlängtade solen, funnit den varmaste och en av de stillsamt intagande platserna i Stockholms asfaltsdjungel.Glassarna i sina strutar gungar tunga och väldiga i de små händerna på leende barn. Osäkra steg och luften full av skratt och rop och glädje. Blixtrande och lekfulla reflexer speglar sig i vattnet. Trädens bladverk är djupgrönt. Bladen är som vore de nedtyngda och sprängfyllda av klorofyll. Det går inte att undvika tanken att det är som om Astrid Lindgren själv hade skrivit fram denna dag; trollat fram den framför sin skrivmaskin.Idyll och verklighet. Smultron och bitter malört. Ljus och mörker. Liv och död. Kontrasterna och modet att ge sig i kast även med de mörka sidorna hos oss mänskliga varelser är Astrid Lindgrens styrka som författare och utan tvekan även som människa. Detta att inte väja eller som så många andra som skriver stanna upp inför att livet faktiskt bär med sig döden, att mörker och hot är en del av den vardag vi ständigt tvingas leva med, detta undviker hon inte ens i böcker för barn. Hon ger av sig själv. Hon delar med sig av sin egna erfarenheter och tillkortakommanden. Det är på ett egendomligt sätt som om dessa funderingar kring Astrid Lindgrens författarskap formulerar sig själva där jag står och tittar ut över folklivet i parken.Då ramlar plötsligt ett barn, glassen far iväg som hade den en egen kraft och vilja. Gråten skär i öronen. Människor rusar fram till pojken där han ligger med sand i ansiktet som fastnat i hans brinnande tårar. Tre vuxna kommer snabbt fram från olika håll med varsin glass. Pojken reser sig och står snart där och balanserar med ett gigantisk leende de tre glassarna.När vi ringer på, dröjer det oroväckande länge innan dörren sakta öppnas. Med försiktiga steg kliver vi in i tamburen. Astrid Lindgren går före in i våningen. Det är ett vackert hem. Här har hon nu bott i femtio år.- Stig in! Stig in! säger Astrid Lindgren och viftar nonchalant med högerhanden i luften.- Var ska jag nu sitta då? frågar hon direkt och tittar strängt på Leif Rune Jansson.Astrid Lindgren vet om någon i detta land hur fotografer letar ljus med samma skräck som mullvadar flyr det. Och Leif Rune känner hon. Det frimärke vi numera kan sätta på våra vykort och brev med Astrid Lindgren på har han tagit bilden till. De behandlar varandra mellan varven nästan som ett gnabbande gammalt gift par som bråkar om det evigt återkommande lilla tvisteämnet som är det som gör varje dag till något bestående helt och nästan heligt.Spröd och skör rör hon sig sakta i rummet. Kroppen är som vore den utan tyngd. Som hade Newton fel när äpplet föll. Tyngdlagen är upphävd eller så har Sir Isaac Newton gjort ett undantag för denna kvinna. Fågellikt - inte olikt en trött tanttrast - och mycket sakta går Astrid Lindgren fram till fåtöljen som fotografen ber henne sitta i. Han har hittat ljuset eller så har måhända ljuset funnit henne.Snart har Astrid Lindgren glömt bort att kameran klickar och klickar. Annars är det tyst - mycket tyst - i den ljusblå våningen med den vackra konsten och böckerna utmed ena väggen i det stora rummet vi sitter i.Tystnaden och stillheten är utan tvekan två vänliga väsen i Astrid Lindgrens vardag vilka hon mer än gärna bjuder in till dagligt umgänge när telefonen som ringer från nästan hela världen äntligen tystnar.- Sätt dig närmare det öra jag hör på, säger Astrid Lindgren till mig och tar mig i handen.- Varför frågar du inget? säger hon förebrående och lägger huvudet på sned.- Det finns inga frågor som du inte redan fått minst hundra gånger, svarar jag. Det är bättre vi pratar om vad som händer nu.- Givetvis tänker jag mycket på det ökande våldet i samhället och världen, säger Astrid Lindgren efter att ha suttit tyst en lång stund.- Det är som om något har förändrats på djupet under senare år. Det skrämmer mig. Inte minst för att jag inte kan se någon väg bort från det. Jag har ju alltid hävdat att vi måste börja med barnen. Att där bygger vi framtiden. Det glömmer vi numera bort alltmer och mer. Inför allt detta kan jag känna vanmakt och en stor ilska.Före vi sätter oss igen tittar jag i bokhyllorna. Det är sannerligen inte de lättlästa eller lättsmälta författarna som står här. Mer tungsinta filosofer än skira sagor, mer skärskådande skribenter än lättsinniga underhållare. Det är en djupt grubblande människas bibliotek jag står framför. Jag frågar Astrid Lindgren om hon plågas av tungsinne.- Nej, nej, svarar hon lite väl snabbt. Däremot är jag lite melankolisk till min läggning. Men något tungsinne har jag inte. Jag hinner inte ens odla något tungsinne eftersom jag har så jädrans mycket att göra.- Men skriv nu inte att jag sa jädrans få då blir mor min ilsk om hon hör mig uppe i sin himmel.Det tror jag nu inte. Det gör inte Astrid Lindgren heller. Ty skrattet kluckar klart och klokt. Vi vill ju alla att Astrid Lindgren ska ta i så det sjunger och visslar om öronen på de som missbrukar makten de fått av folket. Det har vi vant oss vid. Det förväntar vi oss även om det inte längre finns en Bo Strömstedt på Expressen som gör löpsedlar och säljer lösnummer på Astrid Lindgrens utfall.- Men jag är fortfarande sosse, säger Astrid Lindgren efter att vi pratat om hennes samhällskritiska artiklar.- Jag är sosse och har alltid varit. Politiken är i stort rätt även om jag upprörs över vissa enskildheter. Däremot litar jag inte på så många politiker längre. Det är alldeles för många som är ohederliga och det gäller alla partier. Det är som om ohederligheten har spridit sig uppifrån ner i hela landet. Men det är kanske inte konstigt om de där uppe kan vara ohederliga så kan väl vi här nere vara det. Så tror jag många tänker.Ett mörk stråk drar över Astrid Lindgrens ansikte. Hennes tankar vänds inåt. Ögonen fylls av svärtans vemod. Tystnaden i lägenheten växer. Tystnaden är mild och förstående. Tystnaden är inte på minsta sätt besvärande trots att vi sitter där tre människor. Det är som om Astrid Lindgren lyckas tala även med och i tystnaden. Hon behöver inte ord för att förklara allt. Ansiktet, kroppsspråket, hennes hållning fyller hela rummet. Det känns i varenda nervtråd. Den lilla spröda fågelns utstrålning är större än ett vilt lejons.Lite senare frågar jag om det går för sig att ta mig en titt på lägenheten. Det är ett par år sedan jag var här senast.- Ja, självklart som om detta nu skulle vara något att se!Det tunga vackra matsalsbordet i ek, som står i rummet som hallen mynnar ut i, är omgjort till ett flitens och pliktuppfyllandets hårda arbetsbord.- Där sitter jag, berättar Astrid Lindgren, nästan varje dag några timmar med min sekreterare. Hon får läsa upp all post och skriva ner vad jag svarar. Mina ögon och framför allt då mitt vänstra går inte att använda längre. Det jag saknar mest är förstås läsandet, men jag hugger tag i vem som helst så att den får läsa någon timme för mig.- Jag kanske slår händerna i dig, säger Astrid Lindgren och höjer händerna i luften framför sig och förvandlar dem till vänliga klor som hon hotfullt vänder mot mig.- Ja, akta dig annars håller jag fast dig här så att du får sitta och läsa för mig tills du inte orkar längre.Det hade jag gärna gjort. När vi ska gå erbjuder jag mig att stanna kvar. Fast idag väntar hon nytt besök.Vi blir stående hallen. Nu ska det sagda läggas ihop och Astrid Lindgren stänga dörren om sig och sakta gå in i den tysta ensamheten. Med åldrade och säkert något trötta steg efter ytterligare en intervju bakom sig slår hon sig sedan säkerligen ner och pustar ut. Lyssnar till ljuden från parken; andas ensamhetens på en och samma gång smärtsamma som bitterljuva tystnad. Tankarna, oron och fantasin lämnar henne aldrig. Därför kan hon heller inte någonsin vara riktigt ensam. Man kunde tro att Astrid Lindgren saknade sitt skrivande. Där hade jag fel.- Nej, sa hon tidigare. Nej jag tycker att jag skrivit tillräckligt. Det var så oerhört krävande.Det är tur, tänker jag senare, att det finns människor mitt ibland oss som vågar stå för sin integritet och säga rakt ut i luften att du måste tro att jag är galen. Därigenom kan vi andra få möjligheten att repa mod och få kraft ur källor vi själva måhända helst vill slippa blicka allt för djupt ner i.
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/97
j u b i l a r u t g å v a n
