F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8/95

är Frankrike 1830 anföll Algeriet var Algeriet ett självständigt land erkänt av de flesta europeiska stater samt USA. Frankrikes skäl var den generella vidgning av intressesfärer samt inrikespolitiska propagandabehov som vi känner igen från de flesta imperialistiska invasioner från förr och nu.
Det krävdes decennier av krig och fruktansvärd blodspillan innan Frankrike vann fullständig kontroll. Hela städer utplånades, nya grundades och de franska invandrarna fick veritabelt monopol på allt slags kvalificerad sysselsättning. Fransmännen beslagtog enorma arealer och inriktade jordbruket på vin och vete för export till Frankrike. All infrastruktur, produktion och service var helt inriktad på att tillgodose Frankrikes och den franska minoritetens intressen. Algerierna fick nöja sig med eventuellt spill och förblev andra klassens medborgare även när Algeriet efter 1881 kom att räknas som en del av själva Frankrike.

När algerier i Sétif på fredsdagen 1945 demonstrerade mot kolonialismen möttes de av skarp eld. Det ledde till spontana upprorsförsök där tiotals européer dödades. Fransmännens hämnd blev fruktansvärd - uppåt 45 000 algerier massakrerades i området.
1954 bildades Nationella befrielsefronten (FLN) och kriget mot franska överhögheten bröt ut. Algerierna förlorade en miljon människoliv men blev slutligen självständiga 1962. Merparten av de nära en miljon i Algeriet boende fransmän lämnade då landet. Kvar fanns ett fritt folk i ett land där alla med högre utbildning var försvunna, där allt från postkontor och lägenhetsstorlekar till sjukvård och järnvägslinjer var byggda för franska behov och där industri- och jordbruksproduktion till största delen var inriktad på export till ett land som inte längre var intresserad av import, åtminstone inte till rimliga priser.

Ändå lyckades den nya staten, under FLN:s enväldiga politiska ledning, att strukturera om industri och jordbruk till algeriska, mer självförsörjningsinriktade, behov. Oljeinkomsterna investerades klokt i industriella projekt och ett bostadsbyggande som lyckades hålla jämna steg med den stora befolkningsökningen.

När den ekonomiska krisen kom i början av 80-talet hade den unga staten nått enorma framsteg inom industri, byggnation, utbildningssystem och jordbruk - nativiteten var dessutom avtagande. Krisen berodde helt enkelt på det drastiskt sjunkande oljepriser. Algeriet gled in i skuldkrisen och ledarna reagerade precis som den nyliberala omvärlden önskade: nedskärning av statliga investeringar (allmän åtstramning, minskat byggande etc), uppstyckning och privatisering av de statliga företagen (vilket omöjliggjorde rationella helhetslösningar), omstrukturering av jordbruket (tillbaka till den koloniala exportinriktningen), prioritering av budget- och bytesbalans.
Algeriet gjorde precis som Sverige och andra länder: i stället för att keynesianskt vänta ut krisen skrotade man hela grunden för de tidigare framgångarna och lyckades därmed fördjupa och permananta krisen. I Sverige berodde det på en nyliberal tankehegemoni som även drabbat arbetarrörelsen, i Algeriet var det snarast en nykolonial omvärld som satte press på en korrumperad elit.
Men algerierna hade börjat vänja sig vid stadiga framsteg och börjat hoppas på ett framtida välstånd. Åtstramningarna ledde i oktober 1988 till kravaller i Alger och hundratals människor sköts ihjäl av militären. Detta tvingade fram demokratiska reformer.

FLN hade monopol på ledande poster även inom facket. Någon oppositionell arbetarrörelse tolererades inte. Det folkliga missnöjet kanaliserades i stället genom moskéerna och staten lät islamisterna hållas eftersom de föredrog dessa framför en radikal vänsterrörelse.
Ända blev det en chock när Islamiska räddningsfronten (FIS) vann de första fria kommunalvalen i juni 1990. FIS framträdde som en radikal opposition med anspråk på hela makten. Det var en bred islamistisk front med de mest reaktionära antifeministiska och radikalt socialistiska anhängare och med en stark bas i ett praktiskt socialt arbete.
Inför den andra valomgången till parlamentet och en stundande knallseger för FIS kom militärkuppen 11 januari 1992. Västvärlden "fördömde" i jublande ordalag. FIS totalförbjöds och inbördeskriget bröt ut. I stället för att respektera demokratin och låta ett brett och mestadels moderat FIS ta över makten mejades demokratin ned med tanks. Det skapade grogrund och moralisk legitimitet åt de mest militanta och reaktionära krafterna inom FIS. Observera att de mest blodtörstiga grupperna överhuvudtaget inte tillhört FIS. Men för oss västerlänningar gör det väl detsamma - muslim som muslim, barbar som barbar.
Omkring 40 000 människor har strukit med sedan 1992. Vi läser mest om morden på utlänningar (det rör sig om ett knappt hundratal) och våldsamma blodsdåd från fundamentalisterna (när det stora flertalet dödats av juntans trupper). I Algeriet förekommer nu fångläger, tortyr och summariska rättegångar precis som på den gamla goda tiden samtidigt som regimen skriver på benhårda avtal med Världsbanken och Frankrike där de katastrofala nyliberala recepten utgör grundvillkor.
Inbördeskriget har inga geografiska fronter. Regimen äger dagarna och de öppna platserna. De väpnade islamisterna äger nätterna och gränderna. Och i skottlinjen står folket och demokratin.
FIS har visat sin goda vilja, t ex när de i samarbete med oppositionsgrupperna och FLN skrev under Rom-kontraktet i januari 1995, där de manar till fred, samling och respekt för demokratiska principer. Men regimen vägrade lyssna.

Regimens taktik har växlat mellan förhandling och totalt krig - men eftersom de inte vill släppa ifrån sig makten är all taktik dömd att misslyckas. Juntan försöker vinna legitimitet genom det "fria" presidentvalet 16 november i år. Men med en bojkottande opposition och ett krigstillstånd som gör varje prat om valsäkerhet till ett skämt är regimens kandidat, den sittande presidenten Liamine Zeroual, i praktiken enda kandidat.
Regimens extremism och våld ökar endast extremismen inom oppositionen. Det är algeriska män, kvinnor och barn som får betala detta vansinne med sina liv, sin frihet och sin framtid. Det är åt dessa människor - snarare än Paris tunnelbaneresenärer - vi bör rikta vår solidaritet.

Bilden är från befrielsekriget 1962. Franska soldater har gått i eldställning bakom en bil.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8/95

---