F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 10/97
i n t e r n e t u t g å v a n
 |
Motvalls och alltid rapp gick Stig Ahlgren till attack mot det etablerade, det stelnade och falskt upphöjda och under sina yngre år plöjde han fram som en pionjär och brännmärkte med vässade argument det som aldrig tidigare varit ens ifrågasatt - såsom till exempel kåsörernas opinionsbildande makt, framstående arbetarförfattare som Eyvind Johnsons bristande politiska medvetenhet. Marxisten och samtidsgranskaren Ahlgren, som nagelfor högt som lågt - statsministern Tage Erlander likaväl som den okrönta stipendiedrottningen Birgitta Trotzig - var allt annat en någon baktung dogmatiker eller av trosvisshet förblindad akademiskt torr politruk. Han, i likhet med en jämnårig Per Meurling eller en äldre idol som David Sprengel, flög höklikt högre än sina samtida och tillät sig aldrig att snärjas av det språk som politiskt aktiva skribenter alltför ofta blir fångar i och då omedelbart fastnar i oläsbarhetens träsk.Idag är han måhända glömd av många; okänd för de flesta. På så sätt är det en stor gärning som Svenska Dagbladets forne chefredaktör Gustaf von Platen gjort genom att nu ge ut en generöst tilltagen utgåva med samlade smakprov ur Ahlgrens mycket omfattande produktion under titeln Min vän Stig Ahlgren. Kvickheternas konung presenterad av Gustaf von Platen (Fischer & Co). En gång var Stig Ahlgrens ord en riksangelägenhet, alltid ivrigt slukade av den genom hans karriär skiftande läsekretsen, därtill ständigt med djup bävan läst av landets författare och andra offentlighetens koryféer. Skratten, från såväl de milt försonande till de råaste av förödmjukelsens kalla gapflabb, var så gott som alltid på Stig Ahlgrens sida; måhända tänker man inte så ofta på denna publicistiska sanning, men detta är en skribents stora dröm och det allra starkaste vapnet i pressens oftast ytliga åsiktsbataljer.Hin håles späckhuggare var det öknamn han en gång fick, därtill döpt av sin stilistiske frände Sven Stolpe på vilket dock Ahlgren kontrade med att ge en av Stolpes närstående kristna vänner i Oxfordrörelsen och en idag bortglömd författare - Harry Blomberg - epitet Guds lilla guldfisk.Stig Ahlgren behärskade till fulländning den svåra konsten att kunna vända varje angrepp mot sig själv till att få varje motståndare att framstå såsom ett sorgligt patetiskt patrask ställda vid sidan av hans egen blixtrande elegans och imponerande lärdom.Det liv som Stig Ahlgren levde är enbart det värt en volym lika omfattande som det vackra band von Platen nu gett ut. Den ilsket blåe Herr von Platen har oöverstigligt svårt att hantera det faktum att Stig Ahlgren var klart uttalad marxist och skrev i arbetarrörelsens ledande tidningar (jo, de hade faktiskt sådana vid tiden då det begav sig) fram till den mycket uppmärksammade händelsen då Ahlgren året 1946 tackade ja till Bonniers erbjudande att bli chefredaktör för Vecko-Journalen, en då ytterst spridd och läst tidning som mycket lite påminner om arvtagaren MånadsJournalen. Vad Gustaf von Platen - eller för att använda ett namn jag är mer van vid: Buster - inte begriper är att Ahlgren inte på någon punkt hade för avsikt att svika sina publicistiska eller politiska ideal.Han var vid denna tid hjärtligt trött på och uttråkad av LO-ledningens ofta outtalade krav att vissa politiska ämnen var tabu och att ett allvar, som inte passade Ahlgren bättre än senap till chokladglass, helst skulle prägla även kultursidorna. Dessutom fick Ahlgren av herrar Bonnier försäkran om fullständigt fria händer att skriva vad som än föll honom in, och han fick dessutom - läs nu noga - carte blanche att göra exakt vad han själv önskade med det stolta flaggskeppet i veckopresshavet.Läser man vad Ahlgren skriver under de första åren lever den marxistiska livsåskådningen i allra högsta grad kvar i analyserna och de grundläggande utgångspunkterna.Böcker var Stig Ahlgrens livsluft, tyvärr fick han med tiden alltmer upp intresset för såväl plånbok som bankbok, något som passade honom illa och började fräta sönder hans karaktär. Ty han var en stor snobb. De avgörande spikarna som för gott bankade fast skattekistan på det pampiga salsgolvet som den viktigaste möbeln, och inte längre de älskade bokhyllorna, var dock giftermålet med skådespelerskan och dåtidens diva nummer ett, Birgit Tengroth. Hon var, omvittnat av många, utstuderat sadistiskt elak mot sin nye man. Stig Ahlgren - den enväldige domaren utåt i offentligheten - levde tragiskt nog under toffel i äktenskapet, fylld av en outsläcklig kärlek till denna kvinna.Där står svaret till omsvängningen att finna; iögonfallande tydligt. Att Gustaf von Platen inte förmår att se detta beror ytterst, vill jag hävda, på att han är en av åldersskäl utvisad riddarvakt från pressens och högerpolitikens tjänst som plötsligt har drabbats av en sällan skådad regress, ja han är nu slungad bak ända till det kalla krigets publicistiskt brännheta dagar. Därtill måste det sägas att Buster skämmer urvalet, han irriterar och stör genom att ideligen falla Stig Ahlgren i talet. Om och om igen avbryter Buster - kanske full av förnyad självsäkerhet efter att ha skrivit de bästa memoarer en tidningsman gjort sedan Tingstens dagar - sin forna chef på Vecko-Journalen.På fullt allvar tycks Gustaf von Platen tro sig befinna lika långt ut på stilistikens svåra och stilettvassa egg som den orädde och briljante Stig Ahlgren. Men dit nådde Ahlgren genom att hårt, medvetet och ivrigt studera såväl de stora svenska som franska föregångarna; genom kunskap, begåvning och idog träning lyckades han ta sig allra längst ut på stilkonstens skärande klinga dit få varken har kurage eller begåvning nog att ta sig. Att bländad av denna njutbara skärpa i språk och tanke under läsningen av Kvickhetens konung om och om igen behöva få se von Platen försöka skära fransk esprit på samma sätt som någon skivar upp svensk falukorv med en gammal slö och rostig morakniv får sannerligen adrenalinet att rinna till.Lösningen är dock lika genial som enkel. Man gör som Buster själv. Där han hoppar in, hoppar man själv bara över von Platens alla störande avbrott. Så ingen bör för dessa fadäsers skull avstå från det minst sagt svåruppnåbara nöjet att med skrattets trillande tårar och ett eftertankens pockande allvar missa den stora förmånen att få läsa en svensk Voltaire - och det från vårt eget sekel!
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 10/97
i n t e r n e t u t g å v a n
