F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  2/99
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

    Björn,
    vi ska alltid
    komma ihåg
    dig

    text Ina Bergström

    En gång i början av åttiotalet hjälpte han mig att hindra en god vän från att ta livet av sig. Många gånger har han lyst upp min tillvaro med sina nasalt framsjungna samhällskritiska visor.

    Björn Afzelius.

    Den där gången på åttiotalet stod vi på Mosebacke, saligt i åminnelse, jag och min djupt deprimerade och självmordsbenägna vän. Han såg ingen ljusning, han hade problem på livets alla viktiga områden och det hade inte varit lätt att få honom med ut den kvällen.

    Afzelius anträdde scenen iförd rutig skjorta och log ett skyggt leende och började spelningen. Ett fullsatt Mosebacke sjöng med, applåderade, jublade, och han fortsatte bara le. Lite blyg, lite undrande över den stora uppmärksamheten, lite glad. Och hans ödmjukhet smittade. Publiken vaggades in i visornas förrädiskt mjuka famn, sången om Juanita och de Spanienfrivilliga frambringade en och annan tår.

    När han sjöng The American Way tystnade publiken fullkomligt. Den handlar om Leroy Henderson som tar bilen söderut, mot San José, och hamnar i poliskontroll, där han "trevar efter fickan" för att ta fram körkortet, men blir skjuten genom huvudet eftersom polisen tar det säkra för det osäkra - det har just skett ett rån i närheten.

    Där någonstans tinade min vän upp, någonting i det suggestivt upprepade "nu har Leroy Henderson tjugo minuter att leva", "...tio minuter att leva", "...två minuter att leva" tillsammans med avrundningen "en vanlig tvåbarnspappa har slutat att leva" berörde honom på djupet och i hans ögon skymtade ett leende, det första på månader.

    Afzelius sånger är unika så tillvida att de både är lättsjungna - otaliga är de fester jag har varit på där gitarrerna plockas fram och folk skrålar "Sång till friheten" eller "Du är det finaste jag vet" - och bär ett stort samhällsengagemang och ett politiskt budskap. Han var en av få av de gamla radikalerna som bibehöll ståndpunkt, som inte gjorde avbön när vänstern blev omodern. Och hela tiden hade han den där ödmjukt vänliga stilen.

    Björn Afzelius jobbade ihop med bl a Mikael Wiehe i Hoola Bandoola Band under1970-talet - deras första skiva kom 1971, samma år som första numret av den här omgången av Folket i Bild - men gjorde också solokarriär. Med hans alltför tidiga död sätts en slutgiltig punkt för proggmusikepoken.




    KUNGENS MAN av Björn Afzelius

    Maria går på vägen som leder in till byn.
    Hon sjunger och hon skrattar åt lärkorna i skyn.
    Hon är på väg till torget för sälja lite bröd,
    och solen stiger varm och stor och färgar jorden röd.

    Då möter hon en herre på en häst med yvig man.
    Han säger: Jag är Kungens man och jag tar vad jag vill ha.
    Och Du är alltför vacker för att inte ha nån man.
    Följ med mig in i skogen ska jag visa vad jag kan.

    Hon tvingas ned i gräset och han tar på hennes kropp.
    Hon slingrar sig och ber honom för Guds skull hålla opp.
    Men riddarn bara skrattar, berusad av sin glöd.
    Så hon tar hans kniv och stöter till, och riddaren är död

    Dom fängslade Maria, hon stenades för dråp,
    men minnet efter riddarn blev firat varje år.
    Ja, herrarna blir hjältar men folket det blir dömt,
    och vi som ser hur allt gått till får veta att vi drömt.



    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  2/99
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n