F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N TOm IB på Gamla Riksdagshuset
r e t r o s p e k t i v u t g å v a n
Till försvar för yttrande- och tryckfriheten samlades den 1 december 1973 nära fyratusen
människor i Gamla Riksdagshuset, bland dem en lång rad artister och författare.
Mötestalarna
Utdrag ur de anföranden som hölls av de medverkande författarna
Det lär också ha hänt att tidningar har gripits av storhetsvansinne, inte alla tidningar, några tidningar. Men det finns faktiskt tidningar så till den grad storhetsvansinniga, att dom vågar kritisera ämbetsmän med kunglig fullmakt.Jag har sett i några av dom kloka tidningarna, en av dessa tidningar som inte har gripits av storhetsvansinne, att det nu är fara värt, att den s k extremvänstern försöker utnyttja dagens situation och därför avkrävs medborgarna tystnad, lydnad och lojalitet. Men den förtroendekris vi upplever kan inte botas med lojalitet och tystnad. Ingen lydnad, ingen tystnad, ingen lojalitet i världen kan rädda dom demokratiska principerna, när dom har råkat i fara.Det är högt i tak i vår demokrati, så lät det en gång, det minns vi. Nu har vi kanske fått uppleva verkligheten. I vår demokrati är det högt i tak, bara så länge man ligger och sover. När man vaknar och böjer på huvudet, slår man skallen i lojalitetens takbjälke så man blir alldeles gul och blå, om man inte varit det förut.Det händer inte så ofta i vårt land, att historien bultar på porten för att finna ut om det finns en riktig statsman hemma, eller om där finns bara en vanlig valtalare och politruk. Vi läste statsministerns ord, vi såg honom på TV, och många av oss tvingades till frågan: är detta en statsman, eller är det en vanlig politruk?Många blev besvikna, många tyckte sig höra cynismer och dumkvicka formuleringar i ett allvarligt läge, och det hände att man luftade sin besvikelse. Då hördes åter kravet på lojalitet. Men historien är aldrig lojal mot enskilda individer, historien är sann förr eller senare.Det är inte lojalitet, det är inte lydnad mot partier och enskilda politiker som krävs av oss idag. Det enda som krävs är obönhörlig trohet mot dom demokratiska principerna. Det är för deras skull vi har samlats här idag, det är för dom principerna vi måste kämpa.Birgitta Trotzig: Tryckfriheten är samhällets blodomlopp. Den är var mans egendom och inte någon de professionella skribenternas speciella angelägenhet. Det är en allmänsanning, att ett hot mot den är ett hot mot hela samhällsformens friskhet. P-O Enquist: Ett axiom i IB-debatten har hittills varit att IB haft sin verksamhet riktad mot vänstern: dels nationellt, dels internationellt. Man glömmer då en sak. Visserligen har antikommunismen alltid varit, och är, en grundsten i svensk hemlig underrättelseverksamhet. Men historien lär oss att där också finns ett annat traditionellt inslag. Det har varit handeln med uppgifter om flyktingar. Fram till 1945 vet vi att svensk säkerhetspolis konsekvent och samvetslöst utlämnade uppgifter om politiska flyktingar, oftast till Gestapo, vilket ofta fick fruktansvärda konsekvenser för dessa flyktingars anhöriga i Tyskland. Vad som skett efter 1945 vet vi inte. Jan Myrdal: Just denna höst söker en grupp höga ämbetsmän med Justitiekanslern i spetsen med juridiskt fiffel sätta brottsbalken ur spel för att frita sina straffbara kollegor inom den militära underrättelsetjänsten. Justitiekanslern söker genom lagstridigt handlande upphäva Tryckfrihetsförordningens grundlagskaraktär för att kunna komma åt de tidningsmän som avslöjat hans brottsliga kollegors förehavanden och skrämma andra tidningsmän och deras källor. Samtidigt hotar lojala politiker som Olle Svensson med "pressfientliga opinioner" om inte pressen och kulturarbetarna stillatigande låter detta ske.Den mening som återger den svenska tryckfrihetsförordningens anda är slutet på kap. 2:"--- och i tveksamma fall hellre fria än fälla."Dvs de som skrev den här lagen räknade med en minimipricip. De räknade med att så få som möjligt och inte så många som möjligt skulle dömas.Detta är lagens anda. Ett fritt, öppet, förtroendefullt samhälle. En ansvarig press som känner för samhällsintresset som helhet och vägrar tjäna några delintressen.Men, säger nu många, boken om IB är ju just ett exempel på en oansvarig journalistik som förvrider perspektiven.Men nu rör det sig inte om den ideala boken eller den ideala journalistiken, utan om Peter Bratts konkreta bok om IB - som kanske är behäftad med vissa brister - men som framlägger sakförhållanden med pretentionen att det verkligen förhåller sig så som han skriver. Det är det som är det väsentliga, och inte övertrampen.Men reaktionerna på IB-boken och reaktionerna inför de olika solidaritetsaktionerna har väldigt ofta visat mycket ringa intresse för att det just rör sig om fakta - öppet framlagda för att motbevisas, om motbevis finns.Nu börjar det ju ändra sig, men till för en kort tid sen var det teorin om återigen en av dessa vänstersammansvärjningar som dominerade. Det är den ena ytterligheten: den att saken är så enkel som så, att den bara är något som den s k extremvänstern har blåst upp av intet.Det här den sas passionerade formen av reaktion. Det finns en annan också - en kallnad, svalnad, ljum. Den att för många oskyldiga goda svenskar har det gått därhän, att detta är ett problem som helt enkelt inte angår dem. Man kan - med svindel - upptäcka, att det finns utmärkta, förträffliga, tom aktiva politiskt arbetande människor, för vilka tryckfrihetens innebörd känns fjärran som en medeltida skolastik.För dem är tryckfrihetsförordningen en dekoration, som hör till statusmärkena för ett redan arriverat samhälle. Men ingalunda - ingalunda - är den grundförutsättningen för att komma fram till ett möjligt samhälle.Det kan aldrig övas för mycket kontroll från det allmännas sida mot institutioner och förvaltningar - det är i den riktningen kontrollen ska gå, inte i den motsatta. Och man behöver inte alls vara någon extremvänsterextremist för att helhjärtat instämma i Bratts krav på en parlamentarisk fempartikommission.En av de egenskaper som utmärker äpplen är att de är försvarslösa. De låter sig plockas, handlas med. Svensk hemlig underrättelsetjänst har alltid haft handeln med politiska flyktingar som en viktig del av sitt program.Äpple mot äpple, sa jag. Men det är ju fel. Det finns olika slag av äpplen. Det finns t ex uppgifter om egyptiska hamnar och försvarsanläggningar. Sånt kan man lämna västerut. Den typen av militär information lämnar man självfallet inte till östblock-länder. Det skulle ju skada Nato. Nej, där handlar man med betydligt värdelösare äpplen. Där handlar man med människoliv. Flyktingliv. Flyktingöden. Det har man råd med. Utlämnade uppgifter om politiska flyktingar skadar ju varken Sveriges försvar, eller Natos. Tvärtom finns kanske något att få i utbyte.Men det är inte tryckfriheten som hotar folkets fred och rikets säkerhet. Det är pressens lojalitet som hotar freden och säkerheten. I juni år 1952 försvann ett svenskt militärplan över Östersjön; ett annat sköts ned av sovjetiskt jaktflyg. Detta orsakade en diplomatisk kris mellan Sverige och Sovjetunionen. Kriget låg då hotande nära över Europa. Sverige höll på att dras in i ett nytt världskrig. Hela den svenska pressen - med undantag för de kommunistiska tidningarna - återgav den officiella svenska linjen. Den kommunistiska pressen återgav å sin sida den officiella sovjetiska ståndpunkten. Idag vet vi att den svenska regeringen ljög i sina diplomatiska uttalanden. Många av oss visste det redan då. Den gången svek pressen. Den var lojal och lät folket bli bedraget. Om Nato-manövern det året verkligen utvecklats till det storkrig som låg snubblande nära hade Sverige nu varit ett förhärjat land. Ansvaret hade till stor del vilat på den lojala pressen.IB-affären utgör ett hot mot vår säkerhet. Inte genom att den avslöjats utan genom att stora delar av den svenska pressen låtit sig tystas av officiella hänsyn och icke genomfört ett normalt journalistiskt arbete.
