F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/98
i n t e r n e t u t g å v a n
- HÖGSTA DOMSTOLENS
dom meddelad i Stockholm den 21 december 1998
Mål nr B 4367-97
KLAGANDE:
Karl-Erik Hägglund, Stockholm
Offentlig försvarare och ombud: jur kand Erik Göthe, Svartmangatan 27, 111 29 STOCKHOLM
MOTPARTER:
1. Riksåklagaren
2. Fristaten Bayern genom dess Staatsministerium der Finanzen,Postfach 220003, D-803 35 MÜNCHEN, Tyskland
Ombud: Advokaten Björn A Marklund, Stockholm
SAKEN
Brott mot upphovsrättslagen
ÖVERKLAGADE AVGÖRANDET
Svea hovrätt, avd 2, dom den 13 oktober 1997 i mål B989/96
Hovrättens dom (se Bilaga) *)
*) bifogas ej här
Högsta domstolen fastställer hovrättens domslut i ansvarsdelen.
Med ändring av hovrättens domslut beträffande förstörande av exemplar och vitesförbud ogillar Högsta domstolen Fristaten Bayerns talan i denna del.
Högsta domstolen ändrar vidare på så sätt hovrättens domslut att beslutet om beslag upphävs.
För försvaret av Karl-Erik Hägglund i Högsta domstolen tillerkänts Erik Göthe ersättning av allmänna medel med skäliga trettiotusen (30 000) kr, avseende arbete. Denna kostnad skall stanna på staten.
YRKANDEN I HÖGSTA DOMSTOLEN
Karl-Erik Hägglund har yrkat ogillande av den talan som förs mot honom.
Riksåklagaren och Fristaten Bayern har bestritt ändring.
DOMSKÄL
Adolf Hitler skrev på 1920-talet boken Mein Kampf som gavs ut i två delar. Förlagsrätten överläts på ett tyskt förlag, Eherförlaget i München. Ett svenskt förlag gav ut en svensk översättning av boken på 1930-talet. Hitler dog år 1945 i Berlin. Som legal arvinge fanns hans syster. Han efterlämnade ett testamente med annan universell testamentstagare än systern. I enlighet med en efter det tyska nederlaget införd lagstiftning i Tyskland fattade en "Spruchkammer" i München år 1948 beslut om konfiskering av all Hitlers kvarlåtenskap i förbundslandet Bayern. Enligt en överlåtelsehandling år 1965 överläts kvarlåtenskapen, bl a upphovsrätten till Mein Kampf, till Fristaten Bayern. På motsvarande sätt har förlagsrätten för Mein Kampf överförts från Eherförlaget till Fristaten Bayern. Karl-Erik Hägglund gav år 1992 genom Hägglunds förlag ut Mein Kampf i en utgåva som byggde på den tidigare svenska översättningen.
Karl-Erik Hägglund är åtalad enligt 2 och 53 §§ lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk för att utan medgivande av upphovsrättshavaren, Fristaten Bayern, ha framställt Hägglunds förlags utgåva av boken och gjort den tillgänglig för allmänheten och härigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gjort intrång i den Bayern tillkommande upphovsrätten. Fristaten Bayern, som angett gärningen till åtal, har för sin del också fört talan enligt 55 § andra stycket upphovsrättslagen om förstörande av exemplar av boken och enligt 53 a § samma lag om vitesförbud.
Karl-Erik Hägglund har bestritt åtalet och yrkandena om förstörande och vitesförbud och har i Högsta domstolen anfört grunder som kan sammanfattas enligt följande:
- Bayern har beträffande upphovsrätten till Mein Kampf inte genom konfiskationsbeslutet gjort något i Sverige gällande rättighetsförvärv.
- Även om Bayern anses ha upphovsrätten till boken, hindrar hänsyn till ordre public att det konfiskatoriska förvärvet av rätten ges verkan i Sverige.
- intresset av tryckfrihet tar över upphovsrättsintresset.
Riksåklagaren har i Högsta domstolen gjort gällande att, oavsett hur man bedömer lagligheten i Bayerns rätt till verket, besluten av tyska myndigheter inte på något sätt har berört Karl-Erik Hägglund eller dennes rättigheter. Enligt Riksåklagarens uppfattning har Karl-Erik Hägglund själv tagit sig rätten att ge ut verket, oavsett vem som har upphovsrätten till det.
Den som har skapat ett litterärt verk har enligt 1 § upphovsrättslagen upphovsrätt till verket. I lagens 2 § regleras den del av upphovsrätten som kan sägas vara dess ekonomiska sida, dvs den uteslutande rätten att förfoga över verket genom att framställa exemplar av det och genom att göra det tillgängligt för allmänheten t ex i översättning. Den s k ideella rätten behandlas i 3 §. Enligt 60 § är det som är föreskrivet om upphovsrätt i lagen tillämpligt på verk som har viss angiven anknytning till Sverige. Mein Kampf, som är ett litterärt verk i upphovsrättslagens mening, saknar sådan svensk anknytning som anges i nämnda paragraf.
Enligt 2 § internationella upphovsrättsförordningen (1994:133) skall bestämmelserna om upphovsrätt i upphovsrättslagen tillämpas också på bl a verk av den som är medborgare eller har sin vanliga vistelseort i ett annat land än Sverige inom den internationella unionen för skydd av litterära och konstnärliga verk (Bernunionen) och på verk som först har getts ut inom annat unionsland än Sverige (jfr 62 § upphovsrättslagen). Som anges i 6 § i förordningen ingår bl a Tyskland i Bernunionen. Till följd av nu angivna bestämmelser skall föreskrifterna om upphovsrätt i upphovsrättslagen tillämpas på Mein Kampf (se 65 § upphovsrättslagen angående lagens tillämpning på litterära verk som har tillkommit före lagens ikraftträdande den 1 juli 1961).
Det kan anmärkas att bestämmelser som motsvarar den nu återgivna regleringen gällde även före upphovsrättslagen (se 1-3 och 30 §§ lagen 1919:381 om rätt till litterära och musikaliska verk samt kungörelsen 1937:318).
Den svenska upphovsrättslagstiftningens tillämpningsområde är alltså enligt de redovisade bestämmelserna utsträckt till att omfatta bl a verk med tysk anknytning som Mein Kampf. Därmed blir också i princip svensk upphovsrätt tillämplig på sådana verk.
Detta innebär inte att alla frågor angående upphovsrätt i Sverige skall bedömas enligt svensk rätt. Uppkommer exempelvis en tvist mellan en tysk författare och en tysk förvärvare, huruvida en i Tyskland gjord överlåtelse är avtalsrättsligt ogiltig eller återgått på grund av hävning efter ett kontraktsbrott, torde tysk rätt bli tillämplig (lex contractus) och därmed besvara frågan vem som är innehavare av upphovsrätten i Sverige, såvitt avser mångfaldigande- och spridningsrätten. Också konfiskation rör upphovsrätten som förmögenhetstillgång. Upphovsrättslagen reglerar emellertid i vad mån en upphovsrätt är överlåtbar (se 3, 27, 28 och 31 §), kan övergå genom familjerättsligt fång (se 41 §) eller tas i anspråk av upphovsmannens eller dennes arvingars eller testamentstagares borgenärer (se 42 §). Det framstår då som följdriktigt att frågan huruvida upphovsrätt kan övergå genom konfiskation avgörs enligt lagen i det land där upphovsrättsligt skydd påkallas. Denna lösning torde dessutom överensstämma med den övervägande meningen i internationell debatt (jfr Strömholm i SvJT 1993 s 351 ff, särskilt s 355).
Som tidigare berörts är upphovsrätten enligt svensk rätt sammansatt av dels vissa ideella rättigheter som är starkt personliga och i princip oförytterliga, dels vissa befogenheter av huvudsakligen ekonomiskt värde vilka kan överlåtas med begränsningar som påkallas av de ideella och personliga inslagen i upphovsrätten. Under upphovsmannens livstid kan upphovsmannarätten med hänsyn till dessa inslag därför inte i sin helhet överlåtas på någon annan person (NJA 11 1961 s 269). Det är också att märka att upphovsrätt inte kan utmätas hos upphovsmannen själv (42 § upphovsrättslagen). Däremot kan upphovsrätt förvärvas genom ett familjerättsligt fång, t ex arv eller testamente, vid upphovsmannens död (41 §). Inte heller hos den som på så sätt förvärvat upphovsrätt kan denna utmätas (42 §). Samma sakliga innebörd hade regleringen före upphovsrättslagens tillkomst (se 15 § första stycket och 19 § i 1919 års lag).
Den i Tyskland genomförda konfiskationen av upphovsrätten till Mein Kampf kan inte anses förenlig med svensk upphovsrättslagstiftning. Upphovsrätten i Sverige till detta verk övergick enligt svensk lag vid Adolf Hitlers död till hans arv- eller testamentstagare. Någon klarhet om vem som nu har upphovsrätten här i landet finns visserligen inte i målet, men i vart fall är det inte visat att Bayern har gjort ett giltigt förvärv av upphovsrätten i Sverige till Mein Kampf.
Om nu Bayern inte har visats vara innehavare av den svenska upphovsrätten till Mein Kampf, kan frågan ställas om Bayern i stället har förvärvat förlagsrätten i Sverige till boken. Förlagsrätt är överlåtbar enligt upphovsrättslagen (se 27, 28 och 31 §§, jfr 15 § andra stycket i 1919 års lag). Även om Bayern kan anses ha förvärvat förlagsrätt på grund av beslut i Tyskland om konfiskation av Eherförlagets tillgångar med efterföljande överlåtelse, är det inte visat i målet att Bayern nu har förlagsrätten i Sverige; denna lär ju åtminstone tidigare ha innehafts av ett svenskt förlag.
Frågan är då vilken konsekvens det har för den talan som förs i målet att Bayern således inte kan anses ha ställning som innehavare av någon rätt enligt upphovsrättslagen. Av denna ståndpunkt följer i första hand att Bayerns yrkanden om förstörande av exemplar enligt 55 § andra stycket upphovsrättslagen och vitesförbud enligt 53 a § samma lag inte kan bifallas, eftersom de får framställas enbart av upphovsmannen eller hans rättsinnehavare.
När det gäller åtalet kan noteras att angivelse från upphovsmannen eller hans rättsinnehavare inte längre är en nödvändig förutsättning för allmänt åtal (59 § upphovsrättslagen i dess lydelse från och med den 1 juli 1982). En anan sak är om ståndpunkten i målet, att det inte är visat att Bayern innehar upphovsrätten till Mein Kampf, innebär att åtalet enligt åklagarens gärningsbeskrivning inte kan bifallas.
För att ett åtal enligt 53 § upphovsrättslagen skall kunna bifallas är det inte en nödvändig förutsättning att det är klarlagt vem som innehar upphovsrätten. Det får anses tillräckligt att det i gärningsbeskrivningen anges att någon har kränkt en annans upphovsrätt utan att det finns uppgift om vem denne andre är. Ett skäl som åberopats vid införandet av möjligheten till allmänt åtal utan angivelse är just att det kan vara faktiskt eller rättsligt osäkert vem som är målsägande (NJA 11 1982 s 137). Mot denna bakgrund får det anses att uppgiften om vem som innehar upphovsrätten inte är ett nödvändigt moment för att gärningsbeskrivningen skall kunna leda till ett bifall till åtalet. Enbart det förhållandet att Bayern inte har visats vara innehavare av upphovsrätten till Mein Kampf innebär därför inte att åtalet mot Karl-Erik Hägglund skall ogillas på den grunden att det skulle vara fråga om en annan gärning än den som anges i gärningsbeskrivningen (se 30 kap 3 § rättegångsbalken). Det får hållas för visst att upphovsrätten till Mein Kampf tillkommer någon annan än Karl-Erik Hägglund och att denne inte har någon egen rätt enligt upphovsrättslagen att ge ut boken.
Till följd av den ståndpunkt som har intagits i det föregående till frågan om Bayerns rättsställning i målet saknar det betydelse att här pröva spörsmålet om ordre public-hänsyn beträffande verkan i Sverige av konfiskationsbeslutet i Tyskland.
Vad gäller frågan i målet om tryckfrihetsintresset skall ges försteg framför intresset av skydd för upphovsrätten är rättsfallet NJA 1985 s 893 av betydelse. Högsta domstolen uttalade i det rättsfallet att uppgiften att i berörda typfall begränsa straffansvaret för upphovsrättsintrång till förmån för ett motstående yttrandefrihetsintresse bör förbehållas lagstiftaren. Emellertid förklarade Högsta domstolen vidare att det torde kunna uppstå situationer där yttrandefrihetsintresset gjorde sig gällande med sådan styrka att domstolarna rimligen måste ta ansvar för en friande dom vid åtal för intrång i upphovsrätten. Här avsåg domstolen fall som skulle kunna sägas ha beröringspunkter med de nödsituationer som enligt 24 kap 4 § brottsbalken leder till straffrihet.
Till det sagda kan fogas att riksdagen, med anledning av motioner vari hänvisades till nyss nämnda rättsfall, har tagit ställning till förhållandet mellan upphovsrätt och tryckfrihet. Lagutskottet uttalade i betänkandet LU 1986/87:11 (s 19) att upphovsrättslagen i sin gällande utformning fick anses innefatta en lämplig avvägning mellan upphovsmännens intressen och intresset av en fri opinionsbildning. Utskottet avstyrkte bifall till motionerna, som avslogs av riksdagen (prot 1986/87:74 s 36)
Rättsläget kan i viss mån ha ändrats genom inkorporeringen i svensk rätt av Europakonventionen om mänskliga rättigheter. I konventionens artikel 10 tillerkänns envar rätt till yttrandefrihet, som emellertid får underkastas sådana inskränkningar eller straffpåföljder som är angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till bl a annans rättigheter. Lagstöd kan härigenom finnas för att i vissa situationer tillerkänna yttrandefrihetsintresset försteg framför skyddet för upphovsrätten och då fria från ansvar för upphovsrättsintrång.
Även om ett något ökat utrymme sålunda kan finnas för att låta intresset av yttrandefrihet få medföra att ansvar för upphovsrättsintrång inte skall ådömas, kan det dock inte anses att Karl-Erik Hägglund på grund härav skall gå fri från ansvar för att ha gett ut Mein Kampf. Att det kan vara svårt att få tag i exemplar av detta verk av historiskt intresse är alltså inte, som Karl-Erik Hägglund hävdat, tillräckligt för att åtalet skall ogillas.
Högsta domstolen gör samma bedömning som tingsrätten och hovrätten i oaktsamhets- och påföljdsfrågorna.
Hovrättens domslut skall alltså fastställas i ansvarsdelen, medan Bayerns talan skall ogillas i fråga om förstörande av exemplar och vitesförbud. Vidare skall beslutet om beslag hävas.
/undertecknad/
I avgörandet har deltagit: justitieråden Magnusson, Lars K Beckman (skiljaktig) *), Westlander, Regner (referent) och Håstad Föredragande revisionssekreterare: Tor Olsson **)
*) Justitierådet Beckman ville fastställa hovrättens dom
**) Föredraganden föreslog fastställande av hovrättens dom
