Men bortsett från det är väl det verkligt intressanta med denna intervention att den bekräftar att Ryssland nu är tillbaka som global spelare. Och därmed också att tiden efter det kalla krigets slut nu också den går mot sitt slut. Sedan kan man diskutera om denna intervention är den första bekräftelsen på detta eller om det inte snarare är den Ukrainaintervention den föregicks av.

Idag, ett kvarts sekel efter kalla krigets slut och Sovjetunionens kollaps, är det kanske svårt att förstå att detta då kunde uppfattas som att hela världen nu skulle bli som USA och att kalla krigets slut därför också var historiens slut.

Dock är det ett faktum att det var med hjälp av denna tankefigur, som det neutrala Sverige, som det då fortfarande hette, monterades ned. Inom ramen för denna figur fanns det ju inte något att vara neutral mellan.

Men nu är alltså historien tillbaka. Och det är inte bara Ryssland som idag utmanar den här tankefiguren. Ja, Ryssland är inte ens den store utmanaren i sammanhanget. Utan som denna framträder alltmer Kina.

Mot denna bakgrund menar jag att det är uppgivet när man i den nya säkerhetspolitiska diskussion vi idag har nöjer sig med att kräva att alliansfriheten skall bevaras. I vår traditionella säkerhetspolitiska doktrin, som alltså monterades ned efter kalla krigets slut, var ju alliansfriheten bara ett medel i ett system där målet var just neutraliteten. Eller som det i den tidens formel sammanfattades: Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.

Dagens rörelse för bevarad alliansfrihet tycks mig alltså ha missat det som var det centrala i vår traditionella säkerhetspolitik. Det vill säga ambitionen att hålla oss utanför krig.