Flyktingströmmarna genom Sahara och över Medelhavet hade då varit ett faktum i många år. Läs Fabrizio Gattis bok Bilal så får ni se! Denna bok utkom 2007 och baserar sig på författarens resor i Afrika åren dessförinnan. Utgångspunkt för hans bokprojekt var just att följa flyktingarna på deras väg mot Europa. Vad han ville ta reda på var varför så många tar detta ödesdigra beslut, vad det är som driver människor att utsätta sig för uppenbar livsfara. Naturligtvis kände dessa flyktingar till riskerna med att färdas genom Saharaöknen och över Medelhavet, många hade själva släktingar eller vänner som redan dött på denna rutt. Men det de flydde från (misär, förtryck, krig, konflikter) var ännu värre, så de tog med öppna ögon dessa risker. Det var alltså på grund av den redan påbörjade flyktingdöden i Sahara och på Medelhavet som Fabrizio Gatti, vid 00-talets mitt, gav sig ut på denna resa och skrev sin bok. Det var ingenting som började först 2011.
Själv hade jag, som följer italienska medier, länge hört talas om dessa katastrofer när jag började översätta Bilal. De förekom ständigt i nyhetsströmmen, i böcker, i tidningar, på nätet, av det enkla faktum att de flesta flyktingar var på väg just till Italien. Journalisten Gabriele Del Grande har exempelvis på sin blogg Fortress Europe listat antalet döda vid Europas gränser sedan 1988. Men jag märkte ofta ett påtagligt ointresse i Sverige när jag försökte berätta om detta. Det är först nu som svenska medier på allvar börjat intressera sig för frågan.
Självklart har de västländer som deltagit i USA:s krig efter elfte september ett mycket stort ansvar för utvecklingen, för förödelsen, kaoset och den växande flyktingströmmen. Desto större anledning då att ge de som flyr från Syrien och andra krigshärdar asyl! Är inte det den slutsats man rimligen bör dra? Och för att över huvud taget kunna söka asyl måste dessa flyktingar få möjlighet att ta sig till Europa. Det behövs alltså lagliga och säkra vägar in i EU. Det är det frågan gäller och som debatten borde handla om. I stället för att riskera livet i sjöodugliga båtvrak eller i kvävande lastbilsutrymmen bör flyktingarna få möjlighet att komma hit med flyg. Det så kallade transportörsansvaret måste avskaffas. En flygbiljett kostar ju dessutom mycket mindre än avgifterna till "flyktingsmugglarna".
Det som stöter mig särskilt i Jan Myrdals inlägg är ordet "väller". Han skriver att det nu "väller in flyktingar mot Europa". Han skriver om den "mot Europa och till Sverige invällande flyktingvågen". Det för tankarna till den brittiske premiärministern David Camerons sätt att kalla de migranter som söker ta sig in i Storbritannien via Calais för en "swarm", alltså en svärm av oönskade människor (kanske rentav skadeinsekter). Men språket är aldrig oskyldigt. Och Jimmie Åkesson och hans parti har, genom sitt sätt att tala om flyktingar och invandrare, ett mycket stort ansvar för att den svenska debatten, långt utanför Sverigedemokraternas egna led, förråats på ett rent förödande sätt.
Om man bara talar om "volymer" och "asyltryck" glömmer man lätt bort att bakom dessa ord finns mänskliga individer, människor av kött och blod, sådana som den lille drunknade treåringen på stranden till exempel.

https://ssl.gstatic.com/ui/v1/icons/mail/ellipsis.png) no-repeat;">