Denna bok påminner om »Jämlikhetsanden« av Richard Wilkinson och Kate Pickett och baseras liksom den på forskning av bland andra författarna, som analyserar samband mellan några länders ekonomiska politik vid ekonomiska kriser och hälsa. Flera av deras arbeten har publicerats i ledande medicinska tidskrifter som Lancet och British Medical Journal. Huvudresultaten är att länder med åtstramningspolitik har en sämre hälsoutveckling och att politiken tydligt kan påverka hälsan även vid svag ekonomi.
Stuckley och Basu analyserar bland annat Grekland, Storbritannien, USA, och Island vid den senaste krisen och USA vid depression 1929, Thailand vid Ostasien-krisen 1997 och Ryssland efter Sovjetunionens sammanbrott. Generaliserbarheten ökar då man studerat olika kriser och olika länder, till synes valda efter tillgång på data. I denna anmälan fokuseras på en jämförelse mellan Grekland och Island. Grekland hade inga självständiga ekonomiska alternativ – man var beroende av medlemskap i EU, euron och IMF, vilket innebar sedvanlig åtstramningspolitik med krav på minskade statsutgifter, bland annat till vård, och ökad privatisering.
IMF krävde minskade statsutgifter med 10 procent och 40 procents reduktion av hälso- och sjukvårdsbudgeten i Grekland, alltmedan lånemedlen mest gick till storbanker. Arbets- och hemlösheten ökade kraftigt, liksom självmorden. Antalet HIV-fall ökade med 52 procent, sedan man slopat HIV-preventivt arbete. Vårdköerna ökade och tillgången till insulin minskade så att 50 000 diabetiker hade svårt att få insulin. Andelen som rapporterade dålig hälsa, och som ansåg att de inte hade råd att söka läkare ökade. Antalet besök på grekiska »gatukliniker« tiodubblades. Förbättrades ekonomin då – nej tvärtom. New York Times rapporterade att IMF och ECB skickade pengar, avsedda för Grekland, direkt till banker i USA, Storbritannien och Tyskland som bidragit till Greklands katastrofala ekonomi i stället för att hjälpa landet. Här är inte platsen för någon allmänpolitisk diskussion, men man undrar varför IMF sedan decennier fortsätter med denna politik, som nu ska användas i Ukraina. IMF erkände, liksom efter kriserna i Sydostasien i slutet av 1990-talet, att man underskattat riskerna med åtstramningspolitiken. Man hade gissat att besparingar på 10 miljarder skulle medföra en BNP-ökning med 20 miljarder, men det blev ingen BNP-ökning utan tvärtom.
Island utgör det främsta alternativet till en åtstramningspolitik. På några år ökade Islands BNP kraftigt och var år 2007 60 procent högre än i USA, fast det var främst ett fåtal islänningar som gynnades. Mitt under historiens och landets värsta bankkris då alla banker gick omkull ökades hälsoutgifterna med 20 procent. I oktober 2012 föll BNP med 13 procent, börsen med 90 % och den ena banken efter den andra gick i konkurs. Arbetslösheten steg och var tredje islänning förlorade sin bostad. Island vände sig till IMF men tackade sedan nej till IMF-paketet, som krävde att vårdutgifterna skulle minska med 30 procent. Hela 93 procent röstade för att man inte skulle betala tillbaka bankskulder. Statsminister Haarde tvingades avgå inför en demonstration där 10 000 människor deltog. Detta var 3 % av landets befolkning, och motsvarar en demonstration i Sverige med 275 000 deltagare med hänsyn till skillnader i folkmängd mellan Island och Sverige. Under lågkonjunkturen ökade stödet till behövande, och statsutgifterna steg från 42 procent till 58 procent av BNP. Det skedde ingen ökning av självmord, hjärtinfarkter och psykiska sjukdomar, och i FN:s rapport om lyckonivån i världen 2012 behöll Island sin tätplats. Wall Street Journal skrev om ”Miraklet på Island” och om ”Världens största framgångssaga.”
Författarna menar att demokratiska alternativ exemplifieras av Islands rungande nej till åtstramningspolitik och ökade satsningar på sjukvård och välfärd som följdes av förbättring av både nationell ekonomi och folkhälsa, samt införandet av NHS i Storbritannien 1948 då ekonomin låg i spillror. Inte konstigt att de citerar den synnerligen framstående patologen Rudolf Virchows motto från 1848: »Politik är inget annat än läkekonst, om än i större skala«.
Boken rekommenderas till alla med intresse för samband mellan samhälle, politik och hälsa – och vem har inte det?”
Andra recensioner.
* I SvD skrev recensenten Per Granqvist ”I folkhälsoforskarna Stucklers och Basus viktiga bok får sunt förnuft och gammal teori sin slutliga bevisning på ett så grundligt sätt att jag inte blir förvånad om de är aktuella för Nobelpris. Kunde doktrinens förespråkare Milton Friedman få det, kan de.”
* I en ovanlig recension skriver Göran Rosenberg i Expressen ”Boken ”Åtstramning till döds” målar fan på EU-väggen med hjälp av ohederliga jämförelser.”
* I Sveriges Radios recension menar Carl Hamilton (ej riksdagsmannen) att ”Åtstramning och privatisering är en ekonomisk hästkur som inte bara är omänskligt grym utan därtill ofattbart dyr för det gemensamma.”
* DN under rubriken ”Livsfarlig ekonomi för Europa” står att läsa om boken ”Ekonomer och politiker försöker lösa krisen i Europa med hårdbantade statsbudgetar. Lars Linder läser en skarp vidräkning med metoden som resulterat i ett kraftigt minussaldo för både människor och stater. Om det finns en enda läxa vi borde ha lärt av 1900-talet så är det att chockåtgärder mot samhällen i kris leder rakt mot avgrunden. De rigida fredsvillkoren efter första världskriget gav oss Hitler och nazismen. Blixtövergången till kapitalism i Ryssland efter Sovjets fall gav oss Putin och oligarksamhället. ”
Man undrar nu hur det ser ut i Sverige. Att psykiska problem ökat är känt. Denna fråga fordrar en särskild artikel.
Artikeln har i något modifierad form publicerats på http://jinge.se.