Gubben på fyran har ramlat ur sängen. Det ringer på tian. Cancertanten på sjuan, med sinne för galghumor, vill till rökrummet.

-Ingen har väl dött av lite frisk luft, hostar hon fram.

Året är 1984 och jag är 22 år gammal. Arbetsplatsen är Ludvika lasarett. Hit kom jag efter militär sjukvårdstjänst och en yrkesutbildning som mentalskötare. Vi mötte livet och döden så gott som varje dag. De gamla frågade ibland om jag skulle bli läkare. En ung kille i vården kan inte bara vara sjukvårdare. Han måste väl ha ambitioner!

Jag drog mig undan på lunchrasterna, sökte upp sjukhusets bibliotek, läste dagstidningar, facktidskrifter, botaniserade planlöst bland böckerna i bokhyllorna. Jag läste en biografi om anarkisten Emma Goldman, upptäckte Ernest Hemingways noveller och vågade även närma mig poesihörnan. Där fann jag såväl Kristina Lugn, Verner Aspenström som  Bruno K. Öijer.

Jag var oftast ensam. Ibland satt någon av AT-läkarna där och även självaste överläkaren. En och annan sköterska förstås. Men aldrig någon av mina arbetskamrater. Vi som sprang benen av oss på vårdgolvet till de ilskna tjuten från larmklockorna. De stannade hellre kvar på avdelningen, sträckte ut benen och bläddrade i veckotidningarna.

Jag drömde mig bort, hade ett anteckningsblock i fickan, skrev vad som föll mig in. Små dikter och korta berättelser, tog så småningom mod till mig och blev deltagare i en skrivarcirkel. Det var stort och svårt. Skulle jag ta ton, göra mig märkvärdig och delta i offentliga uppläsningar?

Vem hade knuffat mig framåt? Man vet inget säkert och minnet är som bekant en bedräglig oförmåga som vi ofta försöker luta oss emot. Jag minns inte mer än att det fanns en vilja, en dröm, en lust att skriva som var omöjlig att hindra.

Kärleken till böckerna och det skrivna ordet väckte ett uppblossande intresse för kultur i största allmänhet men det skulle dröja ytterligare drygt 20 år innan jag äntligen hade hittat hem, som kulturredaktör på Dala-Demokraten. Min egen klassbakgrund, uppväxt i ett arbetarhem på en bruksort i Bergslagens hjärta, har gett mig andra och helt unika förutsättningar att ta itu med kulturen, än vad en traditionell akademiskt utbildad redaktör, boende i storstadens medelklassmiljöer, kan föreställa sig.

För vem skriver man och varför? Två grundläggande frågor att dagligen svara på. Den största glädjen är kontakten med läsarna. Att kunna väcka intresse och känslor, till och med skapa debatt. Den bästa recensionen kan lyda: "Du skriver så att till och med en gammal kärring som jag begriper vad det handlar om"

Att vara redaktör är en grannlaga uppgift. Du blir – oavsett vad du än säger – en sorts grindvakt. Vissa släpps in. Andra stängs ute. Min uppgift är bland annat att bevaka konstutställningar, teateruppsättningar och kontinuerligt ta del av ett kulturliv i både stort och smått.

Jag har en dröm om att en mångfald av människor skall våga besöka en konstutställning eller gå på teater. Men människor från arbetarklassen lyser allt som oftast med sin frånvaro. Ändå är man med och finansierar den offentliga kulturen via skattsedeln. Här är några kalla fakta om kulturkonsumtionen så som den såg ut 2007.

Av arbetarklassen hade 88 procent inte sett en enda opera-, dans- eller balettföreställning. 70 procent hade inte besökt en teater, 64 procent hade inte besökt en konsert, 58 procent hade inte besökt museum/gallerier, 48 procent hade inte besökt ett bibliotek och 31 procent hade inte läst en enda bok.

Vi lever i ett slags borgerlig medial och ytlig modernitet där man smått hånler åt begrepp som klassamhälle. Det är mycket underligt eftersom klassbegreppet är en självklarhet för både forskare och statistiker.

Statistiska Centralbyrån, SCB, kan med lätthet dela in befolkningen i olika socioekonomiska grupper: arbetare, tjänstemän och företagare. Arbetarna är omkring hälften av den yrkesarbetande befolkningen. Hur lyder definitionen? Jo, först och främst: Dessa yrken kräver ingen högskoleutbildning. På en arbetsplats står arbetarna längst ned i hierarkin. I en TV-morgonsoffa yttrade nyligen en känd programledare följande kommentar: "Vårt samhälle har inga arbetare längre".

Man häpnar. I vilka miljöer vistas han? Vem städar och serverar? Vem utför alla monotona arbetsuppgifter i affären och vid kassan? Vem sliter ut sig i fysiskt hårda arbetsmiljöer inom hemtjänsten, storkök, sjukvården och vägarbeten? Lönen är låg (med undantag av vissa traditionellt manliga arbetaryrken). Jobbarna har sällan några karriärer att bevaka.

Medelklassen har arbeten som kräver högskoleutbildning med olika förmåner i själva anställningen.

Det är en borgerligt odlad medial myt att arbetarklassen håller på att dö ut. Ok, många arbeten inom verkstadsindustrin har försvunnit på grund av automatisering och utlandsflytt, nya lågavlönade yrken har i stället dykt upp i tjänstesektorn, som call centers och stormarknader. Det är också en myt att klasserna skulle försvinna med den yngre generationen som reser och pluggar längre än sina föräldrar. Förr eller senare hamnar även nya generationer i olika yrken och olika samhällsklasser.

Dessutom kan vi – utan vidare – prata om klasskillnader på andra håll i världen som i USA, Storbritannien och Indien men tydligen inte i Sverige. Här härskar den liberala hegemonin, tanken om att framgången i klättersamhället främst beror på den egna individens begåvning, intresse och ambition.

Sverige har varit ett föregångsland gällande stor social rörlighet beroende på ett välutvecklat välfärdssamhälle byggd på solidarisk grund. Nu är det betydligt bistrare. Det är på nytt föräldrarnas yrke, utbildning, makt och status som i stort sett avgör var du hamnar i livet. En snabbt titt i statistiken skvallrar om att våra yrken i stor utsträckning går i arv. Studenter som läser till liknande yrken som föräldrarnas är överrepresenterade på alla högskoleutbildningar.

Högskoleverket gjorde för ett par år sedan en granskning gällande breddad social rekrytering på landets olika konsthögskolor. Det var genomgående en dyster läsning. Majoriteten av studenterna kommer från framför allt medel- och överklassen. Vi kan ta Dramatiska institutet som ett exempel bland många. Här ges utbildning för professionell verksamhet inom film, radio, teater och television.

När Dramatiska institutet senast (2003) undersökte sina presumtiva studenter visade det sig att 67 procent av de sökande hade högskoleutbildade föräldrar, och att drygt hälften av de sökandes föräldrar var tjänstemän på mellannivå eller högre. Den visade också att ungefär 30 procent av de sökande kom från Stockholmsområdet. Ungefär hälften kom från småstäder/landsort, fem procent var födda i något annat nordiskt land än Sverige, tre procent kom från Europa utanför Norden och sex procent från länder i övriga världen. De flesta av de utlandsfödda hade kommit till Sverige som barn och gått gymnasieskola i Sverige. Av studenterna hade 17 procent föräldrar födda utanför Norden.

Film och TV är masskultur. Om du vill nå en stor publik skall du syssla med dessa medier. Men vad får vi för program och TV-serier? Forna tiders berättare som kom från arbetarklassen skapade en ny sorts litteratur, den så kallade arbetarlitteraturen. I dag domineras berättandet av visuella medier, skapade av mer eller mindre väl bemedlade människor. De har av naturliga skäl ett stort försprång till gallerierna, museerna, böckerna och hela den borgerliga kulturen.

I dokusåpavärlden skapas konflikter mellan deltagarna med hjälp av klassmarkörer, storstad/förort och landsort. Många deltagare får betala ett högt pris i jakten på ett kort men intensivt kändisskap (läs Idol). Och vilka är människorna som offentliggör sin dåliga ekonomi, sina havererade hembyggen, sina ostädade hem eller sina grannfejder?

Tja, inte är det folk som har postadress i Lidingö eller Danderyd.

Jag kan inte låta bli att släppa tanken. Vad skulle hända om fler begåvade människor från arbetarklassen fick syssla med film radio, teater och television? När vi pratar svensk TV-dramatik, där verklighetens folk ofta fick spela huvudrollen, kommer bara ett namn upp i mitt huvud – Lars Molin. Återväxten är klen. Vi har förvisso Peter Birro och Agneta Fagerström Olsson men det räcker inte. Fler människor med erfarenhet, hjärta och förståelse från samhällets arbetande klass och utkanter måste få möjlighet att konstnärligt skildra ett Sverige av i dag.

Varför vågar så få från arbetarklassen över huvud taget söka konstutbildningar? Självfallet beror det på den sociala miljön. Det kan handla om bristande självförtroende, rädsla och osäkerhet. Här pratas det inte om drömmar och självförverkligande utan om att överleva och skaffa sig ett hyggligt arbete med en stadig inkomst. Rådet från omgivningen lyder: "satsa på något ordentligt. Något som leder till ett riktigt jobb".

Så kallade fattigområden finns också i dagens Sverige. Det råder fortfarande ett tydligt samband mellan ekonomiska förutsättningar och framgångar i skolan. Mest utsatta är skolbarn som har utländskt ursprung eftersom deras föräldrar har genomsnittligt lägre utbildning, lägre inkomster och mindre kontakt med arbetsmarknaden än familjer med svenskfödda föräldrar. De presterar också sämre i skolan bland annat beroende på att de oftare går i skolor med hög omsättning på lärare och som har många elever med stort behov av särskilt stöd.

Nå, men är verkligen arbetarklassen ointresserad av kultur? Nej, definitivt inte. Det egna skapandet och kulturutövandet är nämligen större bland de lågutbildade än bland medel- och höginkomsttagarna. Det visar samma statistik. År 2007 hade 82 procent sysslat med dekorativt hantverk, 72 procent hade fotograferat, 40 procent hade sjungit, 37 procent hade dansat och 30 procent hade spelat något musikinstrument. Ja, det var till och med något fler som hade spelat teater (sju procent) än medel- och högutbildade.

Det där är slående. Den stora avgrunden mellan passivt betraktande och aktivt skapande. I den lokala manskören i Smedjebacken möts man i ett gemensamt intresse, i den stora glädjen att sjunga tillsammans. Nyligen spelade man upp ett musikprogram med amatörer och proffs.

Den skildrade bruksortens historia. Bland sjövilda hyttkarlar och bergtagna gruvfruar. Föreställningen var utsåld sedan länge.

Det stärker mig i uppfattningen att det är ute i människors vardag som kulturen skall finnas. Därför skall det finnas arbetsplatsbibliotek, långsiktiga kulturprojekt med författare och bildkonstnärer i arbetslivet. Det finns några goda exempel: Nästa höst ges antologin med texter insamlade från arbetare i Sverige och Turkiet 2006-2010 ut på ett litet välrenommerat akademiskt förlag med kommentarer av en LEAN-professor från Chalmers.

Huvuddelen av texterna har sitt ursprung på Volvo Lastvagnar och handlar om följande:

Längtan efter kärlek och mening, att överleva finanskrisen med uppsägningar, huslån och känslokris, omsorg om familjen och barnen, att bli återanställd, jargong och gamla könsstereotyper som plågar både män och kvinnor i fabriken, längtan att utveckla sitt språk, att bli utsliten i industrin och sedan utrangerad, en kärleksfull mor- eller farförälders betydelse under uppväxtåren.

Botkyrka Communityteater är ett annat gott exempel. Här handlar det om att få människor att berätta historier de upplever vara viktiga för att sedan gestalta och spela upp. Den professionella teatern finns där som stöd och drivkraft. Nya berättelser ges en möjlighet och en scen och möter den professionella teatern.

Communityteater eller community-art är en starkt växande internationell rörelse. I Latinamerika kallas den för frigörande teater och i Asien för revolutionär teater. I Storbritannien tar den sig an klassfrågor och i USA och Kanada är det ofta etnicitet som står i fokus. Olika Communityprojekt genomförs och har genomförts även i Sverige.  I Norrsundet har man satt upp Jävla Finnar och Fabrikens barn som har sin utgångspunkt från Stora Ensos nedläggning av pappersbruket i Norrsundet.

Min morfar var lantarbetare, självlärd musiker med absolut gehör. Han satt i Grangärde finnmark och beställde per korrespondens en kurs i reklamteckning. Med tiden blev han en mycket duktig illustratör och porträtttecknare. Vi satt många gånger vid köksbordet och tecknade. Han ritade omslaget på en "bok" som jag skrev i 12-årsåldern och som handlade om ett ishockeylag. "Boken" utgjordes av ett skrivhäfte. Jag har den ännu kvar som ett kärt barndomsminne. Morfar fick aldrig möjlighet att försörja sig på varken sina bilder eller sin musik. Han förblev arbetare livet ut.

Jag har en dröm om att skilda världar skall mötas. Att klassamhället skall utjämnas så att trösklarna i kulturlivet försvinner. Att den offentliga kulturen kan berikas med en mångfald av människor oavsett klass, kön, ålder och etniskt ursprung. En smältdegel av erfarenheter och hittills okänd kunskap.

Då krävs en annan berättelse, en större vision om ett jämlikt och solidariskt samhälle, där ingen tvingas vara förmer än andra, där kulturen i n t e används som ett maktmedel att mäta ut avstånd mellan människor.