Det är ingen stor sensation att påstå att Jesus var en revolutionär. Men vanligen brukar dock sådana påstående antingen avvisas, eller anses vara mycket underordnade uppfattningen att Jesus var Gud son och av samma väsen som Gud. Frågan om vad för slags figur Jesus var diskuterades särskilt mycket under de 300 första åren efter hans död. Beslut i frågan togs av omkring 2000 biskopar från Rom vid det oerhört viktiga kyrkomötet i Nicea år 325 (mera nedan). Jag har under åren påstått i bekantskapskretsen att ett besök vid detta möte skulle komma högt upp på önskelistan vid en (fiktiv) tidsresa bakåt i tiden, något som aldrig tilldragit sig någon större intresse.
Boken ”Upprorsmakaren – Berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus” har slagit ned som en bomb bland religiöst intresserade. Den är skriven av Reza Aslan (RA), en mycket meriterad religionshistoriker, som utvandrade till USA från Iran 1979 och som konverterade till islam från kristendomen i 20-årsåldern. Med boken vill Aslan korrigera vad han anser vara myter om Jesus. En intervju i DN 28/6 har den passande titeln ”Jesus var en radikal revolutionär”.
Efter en intervju på konservativa TV-programmet Fox News fick han 10 000 nya Twitterföljare och en försäljningssuccé. Under TV-programmets första minut påpekade programledaren vid tre tillfällen att Reza Aslan var muslim och undrade ”Varför har du skrivit en bok om kristendom”. ”Jag är en akademiker med fyra examina som doktorerat i religionshistoria och studerat kristendomens ursprung i två decennier” svarade Aslan.
Som religiöst intresserad har jag (Anders R) skaffat och börjat läsa i boken. På bokens baksida kan man läsa att ”Den revolutionära rörelse han (Jesus) startade utgjorde ett så stort hot mot den rådande ordningen att han fängslades, torterades och avrättades som fiende till staten.”. Detta skedde efter angiveri och aktiva insatser av överklassen i det dåtida Israel, och av ett folk som kallades ”Guds egendomsfolk” i de bibelstudier som var obligatoriska i den kristendomsundervisning jag fick till livs under min skolgång 1951-. (Jag fann ämnet mycket intressant).
RA skriver i förordet ”Grunden för den evangeliska kristendomen är den villkorslösa tron att varje ord i Bibeln kommer från Gud och är sant.. Efter att ha plötsligt ha insett att denna tro är alltigenom och ovedersägligen falsk, att Bibeln myllrar av de mest uppenbara felaktigheterna och motsägelser – som man kan vänta sig av ett dokument skrivet av hundratals händer under tusentals år – stod jag där bortkommen och utan andligt fotfäste”:
Vidare ”Ju mer jag lärde mig om den historiske Jesus, den turbulenta värld han levde i och brutaliteten hos den romerska ockupation som han trotsade, desto starkare drogs jag till honom. Den judiske revolutionär som utmanade det mäktigaste välde världen någonsin hade skådat och förlorade blev så mycket verkligare för mig än den fritt svävande, ojordiska varelse jag hade presenterats för i kyrkan.” Det finns mycket begränsad historisk dokumentation om Jesus. RA använder sig främst av Markusevangeliet och Q-materialet som är det äldsta materialet och anför också de få historiska skrifter som kort nämner Jesus.
Reza Aslan menar att varje kultur har skapat sin bild av Jesus, vilket låter närmast självklart. I DN nämns att det endast i USA finns ”prosperity gospel”. Denna variant sammansmälter marknadsliberala värderingar med religion – ju mer förmögen du blir, desto mer sannolikt är att du levt som en god kristen! Med denna syn skulle en fattiglapp som Jesus knappast få kallas kristen, och den gäller än mindre hans brorsa Jakob, som enligt RA var auktoriteten bland de första kristna, ofta i polemik med Paulus.
Jesus var inte rikas eller de etablerades man. Jesus drev ut månglarna ur templet och manade ömsom till fred och ömsom till strid, vilket kan ses som motsägelsefullt. När han var på väg att gripas uppmanade han sina lärjungar att skaffa sig svärd och sa bl.a. RA skriver ”I takt med att Jesus förkunnelse blev mer påträngande och konfrontatorisk röjde han i ord och handling alltmer en djup fientlighet mot översteprästen och det judiska religiösa etablissemanget. Han betonade ett Guds rike.” RA menar att ”Jesus tänkte sig ett verkligt rike inom snar framtid med en riktig kung. De centrala salighetsprisningarna är en utfästelse att befrielse från underkastelse och främmande välde är nära och förutsäger en radikalt ny världsordning där bl.a. de fattiga blir rika, de rika blir fattiga och de mäktiga får lämna plats åt de maktlösa.”
Sista kapitlet i boken handlar om brodern ”Jakob den rättfärdige” i Jerusalem som var allmänt aktad för sin stora fromhet och sina outtröttliga omsorger om de fattiga. För de första Jesus-trogna var Jakob den store auktoriteten. Han stenades till döds, dömd av en av översteprästerna Hannas. Den lärde Reza Aslan påtalar att de 300 första åren av kristen och judisk tradition tydligt visar Jakobs ledande roll.
Varför är Jakob då närmast utraderad i Nya Testamentet (NT) och marginaliserad till förmån för Petrus och Paulus?Under 200- och 300-talet omvandlades kristendom gradvis från en heterogen judisk rörelse med många sekter och strider till en institutionaliserad, strängt ortodox romersk religion. Då var Jakob, som Jesus bror, ett hinder för dem som hävdade att hans mor Maria förblev jungfru i hela sitt liv. Samtidigt fick Petrus luft under vingarna, främst under hänvisning till Matteus 16:18 där det står att …”du är Petrus, Klippan som jag ska bygga min församling på”. Detta står på bara ett ställe i NT och är omstritt bland forskare. Däremot finns minst tolv avsnitt i den tidens dokument där Jakob får denna roll. Petrus var biskop av Rom, medan Jakob var”biskoparnas biskop”
I Jakobs brev framträder hans hårda kritik av de rika ”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som ska komma över er”….”ert guld och silver rostar och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld”.. ”den rike skall vissna bort mitt i all sin strävan”.
RA att Jakobs brev avspeglar Jesus ord inom olika områden. Jakob förkastar Paulus idé att enbart tron ger frälsning. I polemik hävdade Jakob ”Liksom en kropp utan livsande är död så är tron utan gärningar död” (Jakob 2:26). Han sände ut lärjungar som minskade inflytandet från Paulus, som genomgick en oerhörd rehabilitering efter Jerusalems förstörelse, och som fick ett avgörande inflytande på kristendomens lära ett par hundra år senare. Efter hans död, då judarnas uppror år 70 slogs ned oerhört hårt av Titus med total förstörelse av Jerusalem skars bandet av mellan dem dominerande moderförsamlingen i Jerusalem och andra församlingar runt Medelhavet.
Kyrkomötet i Nicea år 325.
Detta avgörande möte med 2000 romerska biskopar pågick i månader i Nicea i Turkiet och inleddes av den mäktige kejsaren Konstatin i Rom. Biskoparna skulle inte få resa hem förrän de löst frågan om Jesus natur (vis människa eller Guds son?) och hans förhållande till Gud. Stor oenighet hade hela tiden rått om detta efter Jesus död. Efter upprörda diskussioner enades man om att Jesus var Gus verklige son och av samma väsen som Gud. Tron på detta och på den Helige Ande blev det centrala i den niceanska trosbekännelsen, en stor seger för Paulus syn. Banden till Jerusalem, lagen och gärningarna var kapade. I stället för klasskamp mot de rika och ett slags socialistiskt samhälle fick man fick en ny religion som också stöddes av kejsaren och som inte kritiserade de rika, som Jesus och Jakob hade gjort. Är det någon som associerar till reformismens framväxt inom den marxistiska socialdemokratin i slutet av 1800-talet?
Denna text har också publicerats på bloggen http://jinge.se, som även publicerat inlägget ”Den historiske Jesus från Nasaret-vad är sannong?”