Ondskan i Gaza

Än en gång har den israeliska regimen släppt loss sin högteknologiska mordmaskin över invånarna i det avspärrade Gaza. För varje timma ökar dödstalen, män och kvinnor som förlorar sin partner, föräldrar sina barn och barn sina föräldrar. I detta "krig" är det bara palestinier som dör. Reportrar berättar i våra media entusiastiskt att den här offensiven verkligen har stöd i Israel och talar förhoppningsfullt om en markinvasion med ännu större dödande. I Gaza finns nämligen – till skillnad från i Israel - inga skyddsrum, ingenstans att ta vägen undan raketerna.

Det började med de tre kidnappade bosättarungdomarna på Västbanken. Allt tyder på att den israeliska regimen visste att de var döda redan när man satte igång den väldiga sökoperationen för att hitta dem.
Att man hemlighöll informationen och ljög för föräldrarna. Att man genomsökte tusentals palestinska hem, bröt sig in, låste in människor i något rum, förstörde egendom, rensade kylskåpen och festade framför någon VM-match i fotboll på en stulen TV, arresterade hundratals människor - och i förbifarten dödade fem av dem - bara för att trakassera, förnedra och trycka ner palestinierna, och få dem att känna att de aldrig kommer att ha någon chans mot det utvalda folket.

Sedan lade man skulden för morden på Hamas i Gaza - långt från händelserna på Västbanken! - och satte igång bombningarna. De senaste åren har varit de lugnaste någonsin utefter de israeliska gränserna, och efter det senaste israeliska övergreppet 2012 upprättade Hamasregeringen – den lagliga och valda palestinska regeringen som är en terrorgrupp bara i vissa västliga politikers förvridna verklighet – en styrka på 600 man med uppgift att stoppa olika militanta gruppers försök att skjuta raketer mot Israel - något som till allra största delen också lyckats. Men med de nya bomberna mot Gaza lyckades israelerna till sist få även Hamas att skjuta tillbaka. Israel kunde än en gång avvärja ett hot om en rättvis fred i Mellanöstern - denna gång bestående av en ny, bred och förhandlingsberedd, palestinsk enhetsregering - och "bevisa" palestiniernas ovilja till fred.

Det Gaza man nu åter ger sig på har ännu inte återhämtat sig från de liknande israeliska angreppen 2008/09 och 2012. Enligt en färsk rapport i juni 2014 till FN:s kommitté för palestinska flyktingar (UNRWA) har över hälften av familjerna i Gaza osäker tillgång på föda, och 80% är beroende av bistånd. 90% av vattnet är odrickbart, och vatten- och avloppsrening fungerar inte på grund av brist på reservdelar. Enorma mängder orenat avloppsvatten rinner varje dag ut i havet, och ibland ut på gatorna. Frukt- och grönsaksodlingar torkar och ruttnar, fabrikerna är bombade och förstörda och arbetslösheten är skyhög.

Tre av fyra barn i Gaza lider av blodbrist och en tredjedel av olika grad av undernäring. Vatten och elektricitet finns bara en del av tiden. Det saknas mediciner och utrustning och det största sjukhuset, Al-Shifa, stoppade alla utom akuta operationer redan för en månad sedan. Detta var alltså situationen redan före den aktuella krisen.

Den israeliska offensiven i Gaza är ondskans triumf över humanism och mänskliga värden. Israels våld mot palestinierna - med ständigt nya övergrepp, ockupation, bosättningar, murar, fördrivningar, nattliga militärrazzior och arresteringar, hussprängningar, förstörelse av vattenkällor och olivlundar - har med tiden blivit normaliserad politik. Även i omvärlden. Ett kollektivt hjärnsläpp gör att politiker i väst faktiskt hävdar att ockupationens följder till stor del är palestiniernas eget fel. Att det som händer nu rör sig om ett krig mellan likvärdiga parter, trots att i stort sett alla döda är civila på den ena sidan. Att den israeliska regimen, den mest extrema och rasistiska i Israels historia, är ”ett utmärkt exempel på demokrati” och en bra samarbetspartner till EU, att FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon fördömer de "urskillningslösa" beskjutningarna från Gaza mot Israel men bara manar Israel till ”återhållsamhet”, och att Israel väljs in i FN:s kommitté för avkolonisering - just när man står i begrepp att återockupera Gaza.

”Operation Cast lead” 2008/09 krävde 1.414 palestiniers liv (83% civila) medan 5.303 skadades, många för livet. Under ”Operation Pillar of Defense” 2012 dödades 171 palestinier, av dem 102 civila och 35 barn. Hur många offer som i slutändan kommer att krävas denna gång vet vi inte än. Ingen har dock hittills ställts till ansvar för några av de tidigare angreppen . Därför vågar krigsförbrytarna fortsätta. Våra politiker har tigit, skrivit på nya samarbetsavtal med Israel och låtit allt fortgå som vanligt. Blockaden och utsvältningen av Gaza har tillåtits fortsätta. Goldstone-rapporten om övergreppen i Gaza har trollats bort i FN-systemet, och andra rapporter har bara negligerats och stoppats undan. Sverige är inget undantag i undfallenheten. På sitt årsmöte i år röstade svenska Amnesty ner ett förslag att aktivt peka ut och sakföra de ansvariga för övergreppen. Ingen människorättsorganisation av betydelse, inget av de politiska partier som talar högst om mänskliga rättigheter, ingen demokrati- eller utrikesminister står idag aktivt upp för det palestinska folket.

Det är därför det här kan fortsätta. Hatet mot det palestinska folket, och de av Gud uppenbarligen icke utvalda araberna, når nu nya och oanade nivåer. Viktiga politiker som (s)-ledaren Stefan Löfven twittrar om Hamas skuld, Dagens Nyheter skriver att ”den antisemitism som genomsyrar stora delar av Arabvärlden återfinns som i ett koncentrat hos Hamas”, och i Svenska Dagbladet får Ulf Öfverberg, ordförande för ”Samfundet Sverige-Israel”, breda ut sig om att ”Hamas idépolitiska rötter är en naziinspirerad islamism” som kräver att ”judarna ska utrotas och sedan alla andra som inte delar Hamas utopi”. Och Nya Wermlands-Tidningens ledarredaktion uppmanar helt enkelt sina läsare att fira morden på palestinska barn med att köpa hem och festa loss på israeliska produkter.

”För fem veckor sedan var jag full av hopp” skriver Raji Sourani, ordförande för det palestinska centret för mänskliga rättigheter (PCHR). ”En ny enhetsregering hade bildats...Vi trodde att med försoning – och Hamas avlägsnat från den absoluta makten i Gaza – skulle blockaden hävas. Så skedde inte. Blockaden fortsatte och Israel hindrade företrädare för den palestinska myndigheten att resa in i Gaza...Den här situationen har fortsatt för länge. Ockupationens skoningslösa förtryck driver de unga in i desperation. Det finns ingenstans säkerhet i Gaza. Det finns ingenstans att fly. För varje dag tappar människor alltmer hoppet, och det kan bara leda till mer ondska”.

Gunnar Olofsson

Debattör och medlem i Palestinagrupperna