Skriv ut denna sida

Jan Myrdal: Till ett Hundraårsminne

Jan Myrdal 16 juni 2014

Skärmavbild_2014-06-13_kl._13.18.37.png

En skriftställning som på grund av sin längd inte kunde publicerats i januarinummret av FiB/K 1/14, men som Myrdal även refererar till i sin skriftställning Till minnet av framtiden i sommarnumret av FiB/K 6-7/14.

TILL ETT  HUNDRAÅRSMINNE.

Nu blir det 2014. Destabiliseringstjänster från det tyska EU i samverkan med dem Förenta staterna utnyttjar har just med underhandsmetoder upplöst Ukraina. Får se vad det blir av det. 

För hundra år sedan i augusti 1914 inleddes i Europa det första moderna  imperialistiska omfördelningskriget; det som kallas Första världskriget. Trots att det föregåtts av en serie stora krig i Asien, som Förenta staternas mot Spanien om Filippinerna, Japans mot Kina 1894 och mot Ryssland 1904, en serie kolonialkrig i Afrika, ett pågående revolutionärt bondekrig i Mexiko och blodiga europeiska Balkankrig var det ett krig av ny kvalitet. Med möjligt undantag för Serbiens nationella krig var det från alla sidor ett orättfärdigt imperialistiskt krig. Det innebar slutet såväl för den tillsynes mäktiga Arbetarinternationalen som för den europeiska konsert som efter Napoleonkrigen upprättats av Wienkongressen, skakats av revolutionerna 1848, det tysk-franska kriget 1870, och kampen om rovet från det på Balkan söndertrasade ottomanska väldet, men dock bestått ända in i augusti 1914.

Det imperialistiska kriget utmynnade i den serie revolutioner som störtade såväl den ryske tsaren som de tyska och österrikiskt-ungerska kejsarna och det ottomanska imperiet. Därefter, trots ententens blodiga motstånd, seger för den revolutionära sovjetregimen i det gamla Ryssland och Turkiets nationella enande under Kemal Atatürk.  Samtidigt genomdrevs en ententens Versaillesfred vilken med i sig kraftlösa men avhängiga småstater i en ”cordon sanitaire” mot Sovjetryssland också skulle hålla Tyskland nere med upprättandet av ett Kanonernas förbund i Genève.  Detta inledde den så kallade ”mellankrigsperiod” av nya och allt blodigare koloniala resningar och uppgörelser om världsmakt som i den ekonomiska krisen efter börskraschen i Förenta staterna 1929 förde till Hitlerväldet i Tyskland, den japanska militära expansionen i Kina, italienskt erövringskrig i Abessinien samt Spanienkrig och Andra världskriget.Det följdes av såväl Mao Zedongs seger i det kinesiska inbördeskriget och nationella befrielseresningar i imperiernas kolonivälden som att de rovkapitalistiska aggressormakterna från trettiotal och fyrtiotal som just förlorat kriget, Japan och Tyskland,  av Förenta staterna åter stärktes och upprustades.  Under en pågående sig utvecklande klasskamp i Sovjetunionen och en serie  kallakrigskonfrontationer, öppet blodiga som i Korea eller vacklande på randen till kärnvapenkrig som kring Kuba, och därefter med den nya bourgeoisiens seger i Sovjetunionen förde detta till denna supermakts implosion och därefter den andra supermaktens, Förenta staterna upprepade militära nederlag i sina alltmer folkmordiska försök att upprätta ”An American Century”.Där står vi nu. Hög tid alltså att till detta hundraårsminne se närmare på spelet inför augusti 1914.

Under Lucia 2013 gjorde jag det för FIB/K med utgångspunkt i den just utkomna tyska upplagan av Christopher Clarks ”The Sleepwalkers”. Men texten blev så lång att den inte kunde få plats. Vilket var synd ty hade den publicerats i FIB/K nr 1 2014 hade den i Sverige från mitt håll kunnat inleda en diskussion om Clarks teser. Nu blev det i stället i DN 14-02-02 historikern och ledarskribenten Henrik Berggren och i SvD 14-02- 04 Barbro Eberan, fil dr i germanistik, som kom först. De var båda måttligt uppskattande utan att dock komma med någon mer principiell kritik.

Henrik Berggren skrev:

 ”Clark vill komma bort från skuldfrågan. Första världskriget är inte en pusseldeckare där mordgåtan blir löst i sista kapitlet, som han elegant uttrycker det. Det ligger mycket i det. Men om man driver tesen om att en samling "sömngångare" förde Europa till krig i augusti 1914 alltför hårt kan det bli svårt att hantera de kontrafaktiska effekterna.

Om dessa somnambulistiska politiker hade vaknat upp, kan vi då tänka oss det europeiska 1900-talet utan första världskriget? En värld där ryska revolutionen inte bryter ut, där nazism och fascism aldrig uppstår, där socialdemokratin överflyglar kommunismen och Adolf Hitler förblir en misslyckad målarkludd i Wien?

Eller skulle en gnista ändå ha tänt krutdurken till slut?”

Barbro Eberan antyder Clarks dagspolitiska betydelse, dock utan att fördjupa tanken:

”Angela Merkel ser Clarks bok som en välbehövlig varning och rekommenderar den till alla som tvivlar på nödvändigheten av en europeisk union.” 

Publicerar alltså här efter spelet om Ukraina en med hänsyn till de svenska reaktionerna på Clark i DN och SvD uppdaterad version: 

HUNDRA ÅR EFTER 1914 :

I MERKELS TYSKLAND NYTOLKAS SKULDFRÅGAN.

  

Nu återtar Tyskland som sin Europeiska unions maktcentrum en traditionell roll i Europa, den det hade 1913 och 1938. Alltså förändras i och kring Berlin med ett intellektuellt skov gängse tankemönster om nutidshistorien (och därmed följdriktigt om nuvarande realpolitik). Det pågår vad Thomas Kuhn år 1962 i annat sammanhang år kallade paradigmskifte. Det styrande tänket slår om. Detta är viktigt att inse för att dra slutsatser och ta politisk ställning. 

För socialister var egentligen krigsutbrottet från den 28 juli 1914 då Österrike-Ungern angrep Serbien varpå Ryssland mobiliserade, Tyskland marscherade mot Frankrike genom Belgien och Storbritannien förklarade krig den 4 augusti lika litet förvånande som frågan om det då inledda världskrigets karaktär var oklar. Allt var i förväg analyserat i  Internationalens Baselmanifest år 1912. 

Men efter det att Arbetarinternationalen och dess ledande massparti, det tyska, brutit samman i augusti 1914 och krigslagar införts återstod blott små grupper och enstaka individer som sökte diskutera skeendet och stå katastrofen emot. Den som vill läsa mer om - och så kunna ta ställning till -  detta kan förslagsvisa läsa det utkast Lenin skrev 1915:  ”Andra Internationalens opportunism och sammanbrott” .(http://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1915/andra_internationalens_opportunism.pdf)

Just Andra Internationalens undergång 1914 är på en gång förklarligt (ideologiskt och organisatoriskt) men då samtiden sträcker sig över en lång period (”longue durée”) fortsätter detta sammanbrott att bidra till ännu pågående folkmord och upprepade folkliga nederlag. Om det har också jag skrivit. Nu till historieskrivningen om 1914. 

Att de krigförande staternas propaganda redan från första dagen sysslade med att skildra fienden som förbryterskt ensamansvarig är lika självklart som att segermakterna med Versaillesfredens artikel 231 tvang det besegrade Tysklands representanter att underteckna ett erkännande om tysk ensamskuld. Akademiska historiker har nu under ett sekel med stöd i olika dokumentsamlingar på skiftande sätt sökt redovisa ansvarsfrågan. Många bland dem har som vanligt skrivit på officiellt rättfärdigande uppdrag. Fastlagt motståndarskuld.

Marxistiska historiker har i Första världskrigets ”skuldfråga” däremot varit principiellt tvesynta. De har lagt huvudintresset på monopolkapitalismen, imperialismen, men samtidigt sökt undersöka och dokumentariskt belägga de handlande personerna och grupperna. Som Michail N. Pokrovskij år 1928 uttryckte det i det principiella förordet till den stora dokumentsamling ur ryska arkiv han officiellt var ansvarig för: ”Alla dessa 'ödesdagar' och 'ödesveckor' vilka borgerliga historiker och utgivare av dokument finner så betydelsefulla är för oss av tredjerangsintresse då vi vet att kriget inte orsakades av enskilda personers eller gruppers onda vilja utan med järnhård nödvändighet gavs av de senaste årtiondenas ekonomiska system, det monopolkapitalistiska systemet. Men därav följer alls icke som många naiva människor tror att 'det inte finns några skyldiga', sådana det inte lönar sig att finna./.../ (det) är en uppgift av oerhörd betydelse.  För kampen mot imperialismen måste man säkert och exakt känna till hur den handlar, hur och med vilka metoder den går till väga”. (Fördragsenligt auktoriserad tysk översättning 1931 - 1941; ”Die Internationalen Beziehungen im Zeitalter des Imperialismus. Dokumente aus der Archiven des Zaristischen und der Provisorischen Regierung”. Band 1.s. xiiii.)

Under senare decennier har det internationellt bland akademiska historiker efter intensiva diskussioner dock rått en relativ samsyn om att det kejserliga Tysklands medvetna handlande bar ett stort eget ansvar för utlösandet av kriget. 

Det i synnerhet efter den borgerlige italienske antifascisten, politikern och journalisten  Luigi Albertinis (1871–1941) under Mussolinitiden skrivna och även utgivna trebandsverk ”Le origini della guerra del 1914”. Milano : Fratelli Bocca, 1942-43 (på engelska som ”The Origins of the War of 1914”, 1953). Han konstaterade bland annat att  Schlieffenplanen, enligt vilken de tyska arméerna skulle svepa ner mot Paris genom Belgien visserligen militärt skulle kunna leda till blixtseger över Frankrike (som för Hitler 1940) men samtidigt skulle ett verkställande oundvikligen innebära att Storbritannien ingrep. Ansvaret för att utlösa världskriget ligger i denna mening hos det kejserliga Tyskland.

Avgörande för den ideologiska omvandlingen i historikernas syn blev sedan ett arbete av en under Hitlertiden ledande – och övertygad – nazistisk historiker, professor Fritz Fischer (1908 – 1999). Efter Tredje rikets totala nederlag 1945 tvangs han  till eftertanke och inledde därför grundläggande arkivstudier – även i TDR -  och publicerade 1961”Griff  nach der Weltmacht. Die Kriegszielpolitik des kaiserlichen Deutschland 1914/18 ” (flera senare upplagor. På engelska 1967 ”Germany's War aims in the First World War”.) Den utlöste den stora historikerstrid i efterkrigs-Tyskland vilken till slut förde också tysk akademisk opinion till den internationellt gängse insikten att Luigi Albertini och Fritz Fischer i princip hade rätt.

Det kännetecknande för Fritz Fischers omsorgsfulla arbete var att han belade att det fanns ekonomiska skäl vilka drev den tyska politiken till denna krigsutlösande och krigsdrivande politik. (Vilket för fram mot Tredje Rikets politik – och pekar mot ett tyskt dominerat EU:s politik.)

Men nu 2014 när Tyskland åter blivit en dominerande makt i EU:s Europa pågår därifrån en ny historikerstrid om ansvaret för katastrofen 1914. Utlösande har varit en tysk utgåva av Christopher Clark ”The Sleepwalkers. How Europe went to war in 1914” (Originalupplaga Allen Lane 2012. Penguin 2013. ISBN 978-0-141-02782-1) och Hans Feske ”Der Anfang vom Ende des alten Europa. Die alliierte Verweigerung von Friedensgesprächen 1914 – 1919” (Olzog, München 2013. ISBN 978-3-7892-8348-2). 

Båda är officiella och ansedda akademiska historiker: Christopher Clark, född i Australien 1960  studerade i Berlin 1985–87 tog sin Ph.D  från University of Cambridge, är där professor för Europas moderna historia och ledamot såväl av Australian Academy of the Humanities som Arbeitsgemeinschaft zur Preußischen Geschichte; Hans Fenske (född 1936) var 1977 till 2001 professor för modern historia i Freiburg och författare till en rad grundläggande verk. 

I ”Sezession” 07 november 2013 (Utgiven av ”Institut für Staatspolitik”) skrev Sebastien Pella redan som rubrik: ”Tack vare Fenske/Clark är en omfattande revision av historiebilden nödvändig.” 

I Frankfurter Allgemeine Zeitung skrev Andreas Kilb: ”Fem år har Clark använt till att skriva 'Sömngångarna' (DVA 39,99 Euro). Den är efter hans 'Preußen' från 2006 Clarks andra stora angrepp på en historievetenskaplig dogm. Den preußiska staten ansågs vara allt onts fäste i den tyska historien: militarism, imperialism, storhetsvansinne. Clarks arbete visade att detta inte var så.  Vad det första världskriget angår har bland historiker sedan sextiotalet Fischers tes om den övervägande tyska skulden för kriget dominerat. Hos Clark kan man nu läsa att kejsardömet var precis lika skyldigt eller oskyldigt till detta krigsutbrott som alla andra europeiska stormakter: Ryssland, Frankrike, Österrike-Ungern och England.”

I Der Spiegel 24-9-2012 kunde kunde den tyske professor Holger Afflerbach (född 1969), ansvarig för nutidshistoria i University of Leeds och specialist på det Wilhelminska tyska kejsardömet redan i ingressen slå fast: ”Tyskarna bar skuld till Första världskriget – men inte mer än andra.”

 I Süddeutsche Zeitung skrev världskrigshistorikern Gerd Krummeich (född 1945) den 30 november 2013 i sin  ingress: ”Det var inte Tysklands världsmaktsambitioner som störtade Europa ner i det första världskrigets avgrund.” Men efter att ha hyllat Clark för hans nödvändiga nytolkning av krigsutbrottet kan Krummeich dock ”blott ta sig för pannan” inför Clarks sätt att låta serbernas nutida handlande i Srebrenica bli förklaringsgrund för Österrike-Ungerns politik 1914.

Oemotsagda har professorerna Clarck och Fenske dock inte kunnat genomföra detta paradigmskifte. Den 8-9 september 2013 höll Tysklands äldsta (Bertha von Suttner var en grundare) fredsorganisation ”Deutsche Friedensgesellschaft – Vereinigte KriegsdienstgegnerInnen”  sin kongress. Där varnade militärhistorikern och fredsforskaren vid universitetet i Freiburg  professor Wolfram Wette (född 1940) i sitt anförande för den revisionistiska debatt Clark öppnat. De krafter vilka drev fram krigsutbrottet 1914 växer sig åter starka i Tyskland. Generalsekreteraren för den katolska fredsorganisationen ”PaxChristi”, Christine Hoffman, krävde att man åter måste analysera krigsutbrottet 1914 med hänsyn till att upprustningsspiralen nu vrids upp från Tyskland och liksom 1914 börjar det militaristiska tänkandet ta över.

I Berlin publicerade nät-tidningen ”Die Freiheitsliebe. Freiheit und Frieden. (grundad 2011)den 6 oktober 2013 en stort uppslagen och grundlig artikel av Mira Sigel under rubriken: ”Utgår åter krig från Tyskland ? Fischer-debatten omtolkas hundra år efter Första Världskriget.”

Det stora larmet kring professorerna Clark och Fenske är inte att undra på. Det har nu blivit ett EU-tyskt intresse att omtolka skeendet för hundra år sedan.  Merkels nuvarande tyska politik i EU blir ju klart synlig för den som läser den tyske rikskanslern Theobald von Bethmann Hollwegs skrivelse om de tyska krigsmålen från 9 september 1914 när det  tycktes som om Schlieffenplanen  skulle lyckas, Paris erövras och Frankrike krossas. (Dagen efter vägde slaget över. I ”miraklet vid Marne” segrade Frankrike – och det kejserliga Tyskland hade förlorat det kriget så som Hitlers Tredje rike förlorade sitt krig tjugosju år senare, i december 1941, framför Moskva.) 

”4: Att med gemensamma tullöverenskommelser nå fram till upprättandet av en mellaneuropeisk ekonomisk sammanslutning vari ingår Frankrike, Belgien, Holland, Danmark, Österrike-Ungern. Polen och eventuellt Italien, Sverige och Norge. Detta förbund, nog utan gemensam konstitutionell ledning och med ett deltagarnas ytliga likaberättigande men i verkligheten under tysk ledning, måste säkra Tysklands överhöghet över Mellaneuropa.”

Detta förblev ett tyskt krigsmål genom hela detta första världskrig och vi som växte upp för ett sextiotal år sedan under Andra världskriget (t. ex. i Stockholm, Oslo eller Vichy) känner igen det lika väl som dagens greker i Europeiska Unionens Aten.

Det politiska mönstret i Europa från 1870, 1914 eller 1940 är ännu inte något förflutet (som det trojanska kriget ) liksom även det sociala mönstret därbakom med en liten härskande överklass och en massunderklass av arbetare, migranter och småborgare - petit peuple som de kallades 1792 och 1871  - vilka med ojämna mellanrum och på skiftande sätt reser sig. 

Professorerna Clarck och Fenske bör alltså läsas och diskuteras om vi på allvar vill ta upp kampen mot imperialismen och dess krigspolitik.  Hans Fenskes bok är ett akademiskt utformat ställningstagande för ententens krigsskuld och skuld till att fredsansträngningarna under kriget omintetgjordes och att Tyskland med Versaillesfreden undertrycktes och utarmades till dess Hitlerväldet blev följden. Visst, hans slutsatser blir felaktiga och det finns (som bland andra just Luigi Albertini och Fritz Fischer framhållit) andra dokument som visar på hur det kejserliga Tyskland bidrog till att utlösa och driva kriget. Men Fenskes skrift (som jag inte tror kommer att spela större roll i svensk debatt) är intellektuellt och akademiskt anständig på det sätt Clarks (vilken antagligen kommer att översättas till svenska och här på gängse följsamt svenskt sätt bli akademiskt och skolmässigt riktningsgivande) inte är.

Professor Christopher Clark är nämligen en akademisk fiffelgubbe vars text blir farligt vilseledande. Jag tar tre enkla exempel på hur han spelar falskt också i detaljerna:

1) På sid xxii skriver han: ”Bolsjevikerna publicerade många avgörande dokument i sitt försök att diskreditera stormakternas imperialistiska ambitioner ..”  Ja, detta kan sägas gälla om de dokument ur det tsaristiska ryska utrikesdepartementets arkiv Leon Trotsky som folkkommissarie för utrikes ärenden 1917 - 1918 lät ta fram och publicera (de gavs i Sverige till en del ut år 1919 av Albert Bonniers förlag: ”Hemliga aktstycken ur Ryska utrikesministeriets arkiv”). Men det gäller  inte de senare mer vetenskapliga utgåvorna.  Dock på sid xxiv vidhåller Clark detta:  ”... Sovjetunionen producerade aldrig en systematiskt utarbetad dokumentär redovisning ...” . Då ljuger professor Clark. Ty den dokumentsamling vilken jag hänvisat till och som Michail N. Pokrovskij ansvarade för är, och ansågs redan vid utgåvan – se första världskrigshistorikern professor Bernadotte E. Schmitt i ”Foreign Affairs” oktober 1934 – vara  föredömlig som vetenskapligt arbete. Clark vilken gömmer undan samlingen på sid 563 med en hänvisning i ”Abbreviations” som ”IBZI”,  tycks inte ens ha läst den då han inte fått de tyska utgivningsårtalen och antalet volymer riktiga. (i Sverige finns enligt Libris olika volymer på flera håll och hela utgåvan på två bibliotek.)  Det är inte ett ursäktligt slarv av en högskoleelev. Det är ett politiskt styrt professorligt handlande.

2) Utan att ge citat eller källhänvisningar angriper Clark på hånfullt sätt, utan att argumentera och blott lite i förbigående, professor Fritz Fischer (s. 560). Det tillhör det i vetenskaplig debatt även bland borgerliga historiker akademiskt ovanliga.

3) För Clark spelar Serbien och dess nationalism stor roll som krigsutlösande. Men redan på sid. xxvi skriver han det som fått en vanlig akademisk historiker som Gerd Krummeich att studsa: ”Sedan Srebrenica och belägringen av Sarajevo, har det blivit svårare att tänka sig Serbien som bara måltavlan eller offret för stormaktspolitik ...”  Att många bland oss på vad vi finner goda källor skulle säga tvärtom om detta senaste krig och skeendet kring Srebrenica är en sak; men att med sådana glasögon se och tolka sommaren 1914 blir bara dålig forskning.

Alltså Fenske är en ideologiskt främmande akademisk historiker. Men Clark är en fejk!

Jan Myrdal

Relaterade artiklar (efter tagg)