Till att börja med. En av de saker jag faktiskt lärde mig i grundskolan i slutet på sextitalet var att demokrati inte är något som är helt enkelt. (Jag hade en ganska radikal lärare i historia och samhällskunskap – hon förkortade till exempel moderata samlingspartiet, som just bytt namn, till (mods), något hutlöst komiskt för oss femton-sextonåringar.)
Till de frågor som hon lite provokativt ställde i ämnet historia a propos Hitler och trettitalet, var: Ska det vara möjligt att med demokratiska medel avskaffa demokratin? Det tycker jag är en alltid aktuell fråga. I dag har den blivit en, i medierna – en aspekt av yttrande- och tryckfrihet – än mer aktuell fråga: Är det en rättighet att systematiskt framföra åsikter som uppenbarligen tjänar vissa – ekonomiska och geopolitiska – ståndpunkter och hänsyn? För att uppnå ett tydligt anti-demokratiskt tillstånd eller utöva en lika tydlig anti-demokratisk makt. Jag avser då till exempel att rent våld under vissa omständigheter framställs som uttryck för en demokratisk rörelse, se Maidan och Ukraina och jämför EU:s politik i frågan. Rörelsen har ett uppenbart stöd från USA och EU och i medierna kan vi läsa/höra om ryssvänliga sympatisörer, ryska provokationer, ryssvänliga ukrainska separatister. Har vi läst/hört något om USA/EU-vänliga sympatisörer, provokationer från USA och EU eller USA/EU-vänliga ukrainska separatister? Det jag i klartext menar med detta är att yttrande- och tryckfrihet inte endast kan handla om rätten att få uttrycka sin ståndpunkt – det måste även garanteras att fora finns, kalla dem fria eller oberoende, det är mindre betydelsefullt i sak, där tillgången och möjligheten till åsiktsuttryck garanteras. Som jag ser det, en uppenbar förutsättning för att demokratiska rättigheter inte ska sättas ur spel med (synbart?) demokratiska medel.
Det här berör inte bara Folket i Bild/kulturfront-parollen om yttrande- coh tryckfrihet, utan också parollen om anti-imperialism. På sjuttiotalet fanns en massiv kritik mot det som kallades kultur- eller medieimperialism och avsåg dels USA:s imperialistiska strävanden inom främst populärkulturen och dels den koncentration av ägande och distribution som kunde anas ske inom medievärlden. Speciellt Bonnier pekades ut som ett hot. Hur ser det ut idag? Hur kommer det sig att samma epitet knyts till samma aktörer om och om igen? Jag tror på allvar att ägande i en kapitalistisk ekonomi är av avgörande betydelse i det fallet. (För övrigt anser jag att epitet inte hör hemma i en saklig debatt.)
Men min lärare hade fler besvärliga frågor om demokratins dilemmor. Till exempel: Hur hanteras behovet av en våldsapparat som står över andra medborgares rättigheter? Militär för försvar och polis för upprätthållande av lag och ordning. Visserligen kan man hävda att bara vi uppnår social, kulturell och ekonomisk rättvisa så försvinner problemet, men tills dess då? Kampen mot dessa orättvisor är en kamp på lång sikt, förmodligen, och får inte upphöra. Demokrati är inget för en gång vunnet och därefter endast förvaltat. Den måste försvaras gång på gång. Som kollorarium ser jag en kritik av kulturimperialismen som beskrivits ovan som ovanligt väsentlig i dagens åsiktsbildning och -uttryck.
Därmed är jag framme vid diskussionen om nazisternas rätt att demonstrera i Jönköping. Demonstrationsrätten tillhör området medborgares rättigheter gentemot det allmänna och omgärdas av lagar inom yttrande- och tryckfrihet, och förbud mot demonstrationer har definitivt använts i politiskt syfte genom åren. I praktiken i linje med åsiktsförtryck. Dessutom är demonstration definitivt ett alternativt forum för åsikter som bör försvaras, även om medierapporteringen i fallen kan diskuteras. Men att därifrån gå till att förbjuda demonstration av vissa åsikter? Det är ett långt och allvarligt steg. Det som jag tror är produktivt i just den här frågan är att diskutera polisens makt att inverka i förekommandet av åsiktsdemonstrationer av vilken art de än må vara. Och naturligtvis att visa, diskutera och berätta om underliggande förklaringar som förekommer till att så tydliga antidemokratiska och rent fascistiska rörelser engagerar så pass många människor. Det är enligt mitt sätt att se en demokratisk kamp – istället för att förbjuda åsikter.
En sak som min lärare också sa och som har fastnat i mitt minne och ibland fungerat som ledstjärna var: Glöm inte att förbud – i en viss, men annorlunda situation – kan vändas mot dig själv.