Samtidigt som liberalen Olle Wästberg pläderar för inrättandet av en statlig informationsstyrelse för att möta den ryska krigspropagandan (SvD/Brännpunkt 15/3), pågår propagandakriget mot Ryssland utan all hejd i svenska medier. Det är gott att det finns en politisk uppslutning kring fördömandet av den ryska aggressionen på Krim från svenska officiella organ, men den fria pressens enda uppgift skulle kanske inte vara att ge dagligt flankunderstöd åt västvärldens utrikespolitiska missioner.

Den orkestrerade Rysslandshets som svenska dagliga tidningar, till synes helt utan undantag, ägnar sig åt – inte bara på ledarplats utan också på nyhetsplats dit ledarkommentarerna har trängt in, så att man inte längre vet vad som är rapportering och vad som är politisk indoktrinering – saknar alla proportioner. Det är en uppvisning i illa dolt hyckleri.

Att Carl Bildt, som i början av sin utrikesministergärning på parodiskt usla grunder misstänkliggjordes för att vilja gå Kremls ärenden, i den ukrainska krisen får uttala sig utan minsta inhemska ifrågasättande (i radions lördagsintervju 15/3 och fredagens framträdande i riksdagen mötte han inget som helst seriöst mothugg) kan man till nöds stå ut med. Medborgarna är inte så korkade och oinitierade som de journalistiska förståsigpåarna inbillar sig.

Men att den politiska kulturen i vårt land måste vara så urbota homogen och undersåtlig att de utsända bulletinerna inte blir föremål för en allmänpolitisk reflektion, känns hela tiden deprimerande.

Det är rimligt och statsmannamässigt av Bildt att avstå från att kommentera interna ukrainska angelägenheter, som hur den nuvarande statsledningen kom till makten och på vilket vis den är sammansatt; men vad ger honom rätten att ha en mening om hur konstitutionell eller icke-konstitutionell söndagens folkomröstning på Krim är? Ukrainska nazister i regeringsställning är en sak att hantera för de människor som lider under denna regering – det är priset man får ta för icke-inblandning. Men när ungerska fascister och anti-semiter ingår i den ungerska regeringens supporterklubb, och denna regering har vidtagit åtgärder i helt konstitutionell ordning, som missgynnar andra politiska aktörer, då har det inte funnits några hinder för utomstående makter att lägga sig i och höja ett antal varnande fingrar. Och hur det inte schackrats utifrån för att få bort en Lukasjenko?

Naturligtvis lägger man sig hela tiden i; den rätten har gamla och nya kolonialmakter alltid tagit sig. I det internationella umgänget har det ofta varit Moskva – före detta ledare för ett imperium vilket avvecklades på ett fredligt sätt till skillnad från de västliga – som motsatt sig denna typ av oberättigad i inblandning i staters inre liv. Ett uppseendeväckande avsteg från den hållningen var Rysslands de facto-godkännande av den resolution i FN:s säkerhetsråd som släppte loss det illegitima bombkriget mot Libyen. Då fanns det röster i debatten som i Putin-regeringens agerande såg en inteckning i framtiden: Om Väst tilläts att förgripa sig på ett annat land som befann sig i en svår inrikespolitisk situation, vad skulle det då finnas för hinder för Ryssland att göra samma sak – någonstans, i rätta ögonblicket? Detta var dumdristigt, för Putin et consortes räknade inte med de överlägsna propagandamedel, inklusive hela den svenska pressen, som västsidan förfogar över. Den nedlagda rösten i säkerhetsrådet var ett skott i foten. Uppträdandet på Krim, om också inte en rysk soldat har avlossat ett dödande skott mot någon person, har blivit ytterligare ett.

Detta framgår inte minst av avståndstagandena från annars politiskt närstående makthavare – som de i Vitryssland och Kazakstan vilka, tillsammans med Ukraina, var tänkta utgöra kärnländer i den av Ryssland ledda ”eurasiska unionen”. Där och i andra ryska grannstater tar man nu i klara verba avstånd från Rysslands Ukraina-politik. (Se Frankfurter Allgemeine Zeitung 16/3.) Och denna motgång har det nuvarande ledarskapet i Moskva förtjänat.

Men Ryssland har inte förtjänat att isoleras från det övriga Europa på det sätt som det har blivit under de gångna 15-20 åren – och inringat av en offensiv, fientlig baspolitik. Västmakterna (och i det fallet måste man faktiskt räkna Sverige som en trogen västmakt) har stressat regeringarna i Kreml, istället för att utnyttja de möjligheter till diplomati och ömsesidiga politiska förankringar som har stått till buds. Den ryska militära upprustningen, från en mycket låg nivå, är ett fullkomligt logiskt svar på den uppkomna situationen. Det är inte Putin som har överreagerat i denna sak, det är hans russofoba motståndare i när och fjärran och de har inte sällan reagerat hysteriskt. Varje annat beteende hade varit i det närmaste landsförrädiskt från rysk synpunkt – och det är en synpunkt som man måste förstå och inte reflexmässigt fördöma.

Vladimir Putin har skadat andra och sig själv. Det är en sak att konstatera att det som hände i Kiev i februari var en statskupp; det är en helt annan sak att ta detta till intäkt för att bryta upp en stat. Visserligen kan Moskva peka på precedens: de balkanska inbördeskrigen till exempel – som Ryssland var oskyldigt till men inte Väst som understödde utbrytningar och förvärrade blodsutgjutelsen! Men man borde inte ha apat efter. Värdet av Rysslands kloka agerande i Syrien-frågan har nu minskat katastrofalt. ”Ryssarna” på Krim, ukrainare de också, ur statsrättslig synvinkel, har ju inte lidit tillnärmelsevis samma skador som människorna i Syrien. Samtidigt måste man konstatera att det relativa fåtalet dödsoffer på de öppna platserna i Kiev under vinterns och vårens oroligheter – en revolution kan man inte tala om eftersom det ekonomiska och politiska systemet är intakt, det är bara kappvändare som har bytt fot och sparkat den högste ämbetsinnehavaren ut ur landet – trots allt inte överstiger vad som skördas under en dag eller normal en vecka i ett land som Irak. Det senare har dessbättre inte ansetts som anledning till ingripande, av den enkla anledningen att dessa offer uppenbarligen är följden av ett tidigare ingripande – ett av de kriminella dåd som vissa västmakter har tillåtit sig utan att besvära sig om vad folkrätten säger.

Och dock: det är viktigt att försvara folkrätten, trots många tidigare försyndelserna av Washington och dess medhjälpare. Det är just i detta nu viktigt att försvara folkrätten mot den ryska kränkningen. Men om man ska lära sig någonting av den pågående krisen måste man samtidigt inse att Rysslands destruktiva beteende återspeglar – och möjligen kan tolkas som en hämnd, men en ineffektiv hämnd, på – motsidans många manipulationer sedan kalla krigets slut. Ryssland borde ha hjälpts ur sitt trångmål efter det historiska nederlag det då led. Nu vill man stjälpa landet ytterligare! Förstår ingen i svensk opinionsbildning att det redan finns planer (jag säger inte var) på hur man en gång för alla ska stycka upp och göra sig av med den moskovitiska statsbildningen?

Ryssland försöker nu destabilisera Ukraina. Men Väst har sedan urminnes tider gjort vad det har kunnat för att destabilisera Ryssland. Det har förr eller senare lett till krig. Till sådana krig finns det inga oskyldiga, utom de människor som utsätts för dem.