Färska exempel på officiös retorik ger EU- och demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) i en artikel i Expressen 3 januari.
Efter konstaterandet att vi står inför ett ”supervalår” likställer hon valet till det skendemokratiska EU-parlamentet med valet till riksdagen. Det är den vanliga svindeln om att det skulle vare ett demokratiskt ansvar att rösta i valet till EU-parlamentet, som inte alls är högsta lagstiftande institution i statsmakten EU, men som uppfunnits för att klä det icke-demokratiska EU i en skendemokratisk kostym.
Hon påstår: ”Vi har en representativ demokrati i Sverige. All offentlig makt utgår från folket.”
Det är osanning. Nästan all offentlig makt utgår från Bryssel. 80 procent av lagarna som beslutas i riksdagen är tillämpningar av lagar och direktiv som utgått från det odemokratiska EU.
Kärnan i representativ demokrati är att folket ska kunna utkräva ansvar av lagstiftarna. EU sätter folkstyret ur spel. Varken i ministerrådet eller i EU-parlamentet kan de anslutna ländernas folk ställa beslutsfattarna till ansvar men är likafullt bundna av de beslut som fattas.
Något enhetligt europeiskt folk och någon gemensam europeisk offentlighet för allmän debatt finns som bekant inte. Därför är EU en konstruktion som passar de ekonomiska och politiska makteliterna som slipper att besväras av folkliga intressen.
Nu kommer de statsfinansierade politiska partierna att samstämmigt trumma om hur viktigt det är att göra sin ”demokratiska plikt” i EU-valet. En kombination av åtrån till privilegierna i EU-parlamentet och rädslan att kastas ut ur etablissemangets stugvärme har redan från början lett de EU-kritiska riksdagspartierna till inkonsekvensen att acceptera skendemokratin i EU.
Genom att delta i valen legitimerar de EU-parlamentet och undergräver trovärdigheten i kritiken mot EU.
Denna vänsteretablissemangets anpasslighet till det salongsfäiga visade sig samtidigt i att det höll tyst om EU:s krigsdrivande roll i Jugoslavien och därmed avstod från att punktera myten om EU som ”fredsprojekt”. Nu riskerar EU genom sin grova inblandning i Ukrainas inre angelägenheter och stödet till fascistiska grupper (Svoboda) att utlösa ett nytt Jugoslavien i Europa. Allt för att öka imperiet EU:s inflytande och biträda USA och Nato i deras krigspolitik för inringning av västs strategiska fiende Ryssland.
Vad säger den så kallade ”vänstern” om detta? Kommer man, som i Libyen (bombningarna) och Syrien (sanktionerna), att ställa upp på aggressorernas sida? Och varför så tyst i Natofrågan detta valår när Natoförespråkarna ihärdigt driver linjen att ansluta Sverige till krigsalliansen?
Är det i likhet med frågan om demokratin i EU alltför heta frågor? Men, enligt min mening, nödvändiga att ta upp om vi menar allvar med att erbjuda ett alternativ i politiken.
Bojkotta svindeln med det odemokratiska EU-parlamentet. Avslöja EU:s krigsdrivande utrikespolitik. Nej till Nato!
Publicerad också i Sydöstran 14-01-31