Folkbladet behövs i kulturdebatten

Skriver på kultursidan i morgon om Folkbladets bekymmersamma nedskärning av kulturen.

.........................................

Tidningsvärldens plågsamma pågående stålbad har i allt elände en smal ljusstrimma: den att frågan om dagspressens roll och betydelse per automatik smyger sig in i ett dagligt värv. Frågan om vad vi behöver ha journalistiken till i en demokrati diskuteras i dag på daglig basis med ett allt större allvar, nya publicistiska övertygelser letar sig in i den redaktionella vardagen.

Ingen i tidningsbranschen lutar sig i dag proppmätt tillbaka för något lojt pliktbevakande, ett ständigt hot skapar i stället på många håll en mer alert och driven journalistik – att glädjas åt i stunden, men förstås inget att bygga den stora räddningsplanen för dagstidningen på. För det behövs en bred och djup förståelse för dagstidningens roll hos en allmänhet redo att betala för journalistik värd namnet i en levande demokrati.

Denna förståelse är i dag skör och den sargas ständigt genom den självstympning som pågår inom dagspressen, där vi till följd av en krisande tidningsbransch i andra änden av den nya alerta journalistiken ser panikåtgärder och vansinniga sparpaket, bantningar som ofta slår hårt mot den av dagspressens livsnerver som kultursidorna står för; den kritiska debatten, fördjupningen och de stora perspektiven.

Att Folkbladet nu planerar att skära ner på kulturbevakningen och dra in kulturredaktörstjänsten skulle kunna tolkas som just en sådan krisåtgärd – den andra förklaringen, att förslaget är resultatet av ett medvetet övervägande, är betydligt dystrare att tänka sig. Läsarundersökningar om mer sport åt sidan, det finns kärnvärden en dagstidning inte kan tumma på.

Visst – en slopad kultursida följer helt i linje med den utveckling som sker med rasande fart överallt i landet, med bantade kulturredaktioner, centraliserat kulturmaterial och krympande resurser för god kulturjournalistik, men å andra sidan gör just centraliseringen att den lokala kulturjournalistiken aldrig varit viktigare, med många röster som kan skapa spänst i samtalet.

För lokalmedia i Umeå, inför ett kulturhuvudstadsår och i ett kulturpolitiskt sammanhang som både på riks- och lokalnivå ställer kulturlivets infrastruktur inför omvälvande förändring, borde dessutom varje affärsmässigt incitament finnas för att satsa på kulturen – om vi nu i desperationens namn också skulle låta enbart pengarna prata.

En förlust av Folkbladets kulturbevakning vore en sorglig och ovärdig utveckling för den lokala journalistiken och förödande både för kulturjournalistiken i stort och den lokala demokratin.

Självklart talar jag också i egen sak – om Folkbladets kultursida upphör skulle VK-kulturen förlora en viktig samtals- och sparringpartner, mitt jobb skulle bli tråkigare, stummare.

Och jodå, det var länge sedan det levande kultursamtalet fördes enbart bara mellan kulturredaktioner, det pågår på fler platser och i ett rikare myller av konstellationer än någonsin förr – men att göra sig själva angelägna i detta samtal och inte tystna, är just ett av kultursidornas viktigaste uppdrag.

Folkbladets kulturredaktör försvinner

www.svt.se

Namninsamling   Skär inte på kulturen Västerbottens Folkblad! | NAMNINSAMLING .com

Skär inte på kulturen Västerbottens Folkblad!

Till: Erik Isberg / Västerbottens Folkblad

Västerbottens Folkblad planerar att skära på kulturområdet i tidningen. I ett öppet och demokratiskt samhälle måste kulturen få synas, debatteras och recenseras. Nyhetssidor och sport får inte sättas mot kulturbevakningen. Det fria tänkandet, de intellektuella samtalen och öppenheten behövs. Framtiden är också beroende av kulturen; både för kulturens egen skull och för Västerbottens framgång. Så snälla VF: skär inte på kulturen!


Med vänlig hälsning

Undertecknade

Kommentarer på Facebook:

Inge-Bert Täljedal:

En gång i världen var jag, som så många andra blåögda sossar, en liten delägare i det bolag som skulle få VF att överleva S-pressens utplundring av tidningen. Vi trodde att det var betydelsefullt för samhällslivet i Umeå att det fanns två verkligt självständiga tidningar på orten, särskilt som de representerade radikalt olika publicistiska traditioner. Sedan VK tog över VF är situationen naturligtvis en annan. VF kan antas utkomma som "egen" tidning så länge det gynnar VK-koncernen, det vill säga så länge det är lönande med hänsyn till presstöd och annonsmarknadens sätt att fungera. Likafullt är det viktigt att försvara kulturredaktionen på VF. Helt enkelt därför att det är fördummande för det offentliga livet i regionen att utrymmet för intellektuellt tankeutbyte minskar.

Berit Bylund:

Redaktionsledningen säger så klart att man även utan kulturredaktör kommer att ha en kulturbevakning. Men den kommer då att rutscha i hierarkin till långt under 1) Sport och 2) Nöje och 3) m fl. Kanske stoppar bungy jumpen ändå ovan det i *alla* tidningar nyck- och fördomsfulla intresset för livsåskådning.

Inge-Bert Täljedal:

Någonstans finns väl ändå i allmänhetens ögon en gräns för hur långt det offentliga hyckleriet kan sträcka sig innan vi lite till mans och kvinns börjar att skratta. (En del blir förstås förbannade i stället.) Upp till denna gräns är vi alla glada över att bli räddade ur ekonomiska knipor av dem som har pengar och håller således god min. Men någon stans går som sagt gränsen där det hela blir för löjligt. Det må gälla tidningar, universitet eller hela städer.

Camilla Påhlsson

Också mina tankar går mot en reflektion om kulturens tystnad. Ytterliggare en plattform för kunskap och diskssion försvinner. Kulturens kraft att spegla, förändra och förbättra den plats vi verkar och bor på, och samtidigt stötta kulturaktörer som gör det möjligt, ges nu en svagare röst. Vart återstår kulturdialogen ut mot civilsamhället? Även journalister i mångfald utgör en viktig funktion för bevarandet av en skarp och bärande bevakning av nyheter genom en representation av olika perspektiv.

Där kultur är en synlig och levande ingrediens i samhällsbilden - i olika format, där utvecklas friska, solidariska och hållbara samhällen. Jag ser en dyster prognos som förstärker kultursegregeringen i samhället och ut mot hela Västerbotten. VF- tänk om!

Kent Lundholm:

Det hastar. Redan på tisdag ska det MBL-förhandlas om Lars Böhlins tjänst. Inget tyder på han ska få behålla sitt jobb som kulturredaktör. Tyvärr. En sista chans att påverka är att vända sig till Folkbladets chefredaktör, Erik Isberg.

Calle Hård

Synergieffekter sa han som hängde sig i grannens rep. En av de stora intressenterna i VK, som ger ut VF, är Krister Ohlsson, Västerbottens mest kände svärson med uttalade ambitioner att framstå som mecenat inom kulturen och nydanare inom samhällsplanering. Då han släpptes in i tidningshuset på Västerslätt fick redaktionerna för VK och VF flytta i famnen på varandra, dela folk och material, samtidigt som eftergivenheten sattes högst på dagordningen i VK:s redaktionsledning.

• Håkan Wikell Är det han som bestämmer i Umeå? Det verkar så!
• 

  Benny Karlsson Jag vet inte Calle men..Krister Olsson är väl inte inblandad i ägandet eller driften av tidningar eller mediabolag. Det han gjorde - en gång i världen under Orrings tid - var att sälja av en del av sitt fastighetsbestånd som koncernen VK är med att dela intäkterna ifrån. Han har inget annat inflytande i mediabolaget än sitt delägarskap i Gazetten, som fastighetsbolaget heter.
• 

  Inge-Bert Täljedal Det är solklart att Balticgruppens insatser till förmån för kultur och vetenskap har haft och har stor och värdefull betydelse för Umeå och regionen. Och självklart är dess ledning utomordentligt skickliga affärsmän och -kvinnor, värd respekt för denna skicklighet. Men för att en så kraftfull aktör ska bli till optimal nytta för samhället i stort, krävs att lokalsamhället också har andra lika skickliga och kunniga sam- och motspelare som kan företräda andra intressen på ett lika effektivt och energiskt vis. En långsiktigt god samhällsutveckling förutsätter balans mellan olika intressen.

Tomas Wennström

De senaste tio-femton åren är det siffrorna och inte bokstäverna som styr tidningsredaktionerna. Siffernissarna tror att framgången ligger i att ge läsarna vad de vill ha, medan publicister hela tiden strävar efter att ge läsarna vad de inte visste att de behövde. Det vi vill ha hittar vi numera på nätet. Därför tappar tidningarna både läsare och trovärdighet idag. Tragiskt.